En kallhamrad slagverksorkester
Ensamheten slår ner över mig, bankar i mitt huvud i hela min kropp. Ljudet är som en en kallhamrad, ostämd slagverksorkester, allt annat än vackra toner. Jag är stressad, det är mycket som ska hinnas med innan dagen är slut. Varför hjälper inte min syster till? Vår vän har anlänt och väntar på att maten ska serveras. Irritationen stiger mer och mer inom mig. Mina tankar fylls av allt som måste göras. Det viktigaste nu måste vara att maten blir klar så att vi kan äta. När allt är färdigt kan vi i lugn och ro lyssna till vad vår vän har att säga, ta oss tid att bara sitta ner och umgås. Men just nu finns det inte tid för trevligt småprat. Ångorna som stiger från grytorna på spisen blandas med det som pyser ut från min överhettade hjärna. Trots att det tar emot måste jag be om hjälp med maten, nu.

Jag lämnar köksregionen och går in i matrummet, stannar upp tittar efter den som borde hjälpa mig med maten. Lugnet som råder härinne, en stilla frid så påtaglig att den nästan går att ta på, slår emot mig. I min frustrations stannar jag inte upp utan dyker, likt en rovfågel, rakt ner mot bytet, min syster, som helt stilla sitter vid vår väns fötter andlöst lyssnande till det som framstår vara det viktigaste i världen, källan till evigt liv. Det är genant att avbryta vår gäst. Under några tiondels sekunder undrar jag vad som är så viktigt, vad är det jag har missat? Faller snabbt tillbaka i min roll som värdinna, tänker att vi får lyssna till vad vår gäst har att säga senare. Nu måste vi hjälpas åt med det som är viktigt.

Jag är inte beredd på det som händer, min vän sträcker sig efter mig och lägger varsamt sin hand på min arm.

-Var inte rädd, säger vännen. Lämna din oro och dina bekymmer till mig så ska jag hjälpa dig. Jag finns här för dig och för din syster. Sätt dig ner och vänta på din själ.

Porlande vatten
Äntligen ser jag vår allra käraste vän komma mot vårt hus. Jag står i dörren och spanar, min syster ropar inifrån köket att jag ska komma och hjälpa till. Det är varmt ute och inne, tryckande varmt. Hade önskat att det inte skulle bli ett stort kalas av det här besöket men min syster vill visa på gästfrihet och att vi bryr oss genom all den goda maten vi lagar. Hon har lagt ner enormt med arbete för att allt ska vara perfekt. Själv längtar jag bara efter att få se och höra att vår vän har det bra och mår bra. Önskar att vi ska hinna umgås så mycket som möjligt, sitta ner och höra om allt som hänt sedan vi träffades senast. Jag går ivrigt nästan springer ut på gården för att möta upp vår vän, vi kramar om varandra och glädjen är lika stor hos oss båda för återseendet, det lyser ur våra ögon. Min syster har inte tid att hälsa välkommen så jag visar in vår vän i rummet vi pratar om hur vi sett fram emot att träffa varandra. Vi sätter oss ner och är djupt försjunkna i frågor som berör oss båda. Omsorgsfulla ord fyller hela mig. Tid och rum existerar inte längre och jag undrar hur min vän kan vara så fylld av kärlek.

Helt plötsligt bryts stillheten ljuden utifrån gör sig påminda. En ovisshet river till inom mig, situationen överrumplar mig, gör mig sårbar. Min syster ser allt annat än bekväm ut när hon påkallar min uppmärksamhet. Förlåt! Glömde helt bort mig. Uppslukad, jag ska genast komma, hjälpa till, förlåt. Men vår vän som är helt lugn räddar situationen, talar lugnt till min syster och hon sätter sig ner. Hennes spänningar släpper ett leende spelar på hennes läppar. Snart sitter vi alla vid bordet för en gemensam måltid.

Jag kan inte släppa tanken om hur kärleken från vår vän påverkar mig. Känslan av att ett porlande vatten som rinner genom hela min kropp blandas med ett spirande hopp, ett lugn. Det här är det enda jag behöver!

Marta, Marta, du gör dig bekymmer
och oro för mångahanda,
men allenast ett är nödvändigt.
Maria har utvalt den goda delen,
och den skall icke tagas ifrån henne.
Lukas 10:38-42

// Ruth med h