Monthly Archives: February 2015

Diabetes

Ruth med h är min sida där jag skriver om tankar och funderingar, sådant som berör mig, som känns angeläget och roligt.

IMG_6134

För drygt en vecka sedan förändrades vår, framförallt Dexters, vardag, ja hela livet på ett omskakande sätt. Vi fick veta att Dexter har diabetes (barndiabetes eller typ 1 diabetes). Efter att vi tillbringat flera dagar på sjukhus kom vi hem i måndagskväll. På sjukhuset fick vi prata med diabetesläkare, diabetessköterskor och dietist och blev fullmatade med information om hur och vad det innebär att ha diabetes. Dexter fick, efter att ha varit hög (högt blodsocker) en längre tid, druckit mycket, kissat mycket (omåttligt stora mängder) och varit väldigt trött, känna på hur det var att bli låg (lågt blodsocker). Ingen behaglig känsla. Något han helst vill och bör undvika (både för högt och för lågt).

Än så länge är allt så nytt med kost, mätning av blodsocker och insulindoser, vi har inte landat riktigt än. Dexter sköter allt bra och vi hjälper till. Imorgon ska Dexter få prova en blodsockermätare som sköter sig själv (nästan) viket innebär att han och vi kan slappna av lite mer. Den larmar om blodsockret håller på att bli för lågt. Jätteskönt! Dexter har ett kort som han ska bära på sig där det står att han är diabetiker. Om han skulle ramla ihop ute på stan hoppas vi att någon tittar efter i hans börs, ser kortet med information och inser att han inte är alkoholpåverkad. Ger honom något sött (Dextrosol som han bär på sig) och om han inte vaknar: RING 112!

Självklart upptar det här en stor del av mina tankar och min tid vilket kommer att synas på den här sidan. Nu ställer jag klockan på 03.00 då jag ska mäta Dexters blodsocker (så han får sova). God natt!

//Ruth med h

Dreadlocks

IMG_4447Ensamheten måste vika bort från mig. Hur blev det så här? Det är som någon tar tag i mig och när jag försöker komma loss hårdnar greppet. Slappna av fungerar en liten stund innan paniken och ångesten slår klorna i mig.

Känslan från att ha kontroll, stå stadigt på benen, till att ligga hjälplös på golvet, oförmögen att resa sig upp, ändras under en hundradels sekund. Allt rasar, som när någon sveper förbi ett korthus, bara så där lite för snabbt.

Men nu är tiden mogen. Den här gången får jag inte låta chansen flyga iväg. Jag måste göra något för livet, mitt liv. Jag vill inte stå bredvid och titta på mig själv. Jag vill vara i mig själv. Hela tiden! Det är svårt att stå på sig mot sig själv.

Jag vänder mig till dig i min förtvivlan och maktlöshet. Vet inte hur alla trådar ska kunna lösas upp. Trådar så inflätade i varandra. Det är som dreadlocks, kanske ännu värre om det är möjligt. Ändå litar jag på dig och din förmåga att göra det omöjliga möjligt. Jag har inget annat val, vill tro att du har sträckt ut handen till mig. Jag har lagt min hand i din hand, jag har lagt hela mitt liv i din hand. Om du är en illusion har jag inget kvar. Ingen att gå till. Vad gör jag då?

Kärleken kommer, den finns där, jag omges av den. Kärleken är vacker, den finns i mig, inom mig. Tårarna rullar nerför mina kinder, tårar av lycka, av frid. En oförklarlig stillhet omfamnar mig, som att någon finns bredvid mig och säger att allt ska bli bra. Allt kommer att ordna sig, till det bästa. Jag vill släppa alla tvivel och gå vidare med dig.