Min plats på jorden

Det kom inte plötsligt över mig, men med åren har jag blivit mer medveten, var min plats på jorden är. Var jag befinner mig och i vilket sammanhang. Har hört berättelser om människor som invandrat till Sverige men drömmer om att flytta hem. Bilden de bär inom sig där de packar alla sina ägodelar och återvänder till sitt älskade hemland förblir endast en dröm. En illusion! De blir av olika anledningar kvar i Sverige.

Jag har flyttat inom landets gränser och ändå längtat hem eller kanske bort. För mig har Örnäs, där jag växte upp, varit hem. När jag senare delen av tonåren flyttade till ett litet samhälle/en liten by i Sollefteå kommun, där även mina föräldrar och syskon bodde, var min tanke att jag skulle längre norrut. Här skulle jag inte stanna. Fortfarande idag efter trettio år i Ångermanland är jag inte ångermanlänning. Undrar om den som flyttat från ett annat land och vill tillbaka till sitt hemland är svensk (enligt dem själva). Längtan efter något som varit, tider som flytt. Bilder i huvudet, barndomens lek och skratt, naturen, finns kvar som en påminnelse om allt det underbara som lämnats kvar på en annan plats.

Var min plats på jorden är smög sig på mig, in i mitt medvetande. Mitt liv är här, där jag lever och bor. Där mina barn och mitt barnbarn lever livet. Syskon, mamma och syskonbarn. Ska jag flytta ifrån de? Till vad? Det här är mina barns hem (även om vi flyttat inom några mils radie är det här de hör hemma). Mina barn ÄR ångermanlänningar. Någonstans har jag kapitulerat när det gäller en flytt. Det är inte tankar om att vi alltid måste bo kvar här. Men just nu bor jag här och tänker att jag har mitt liv här. Tillbaka till eller närmare mina barndomstrakter skulle jag uppskatta fjällvärldens vidder men jag skulle längta väldigt mycket efter min familj.

Varifrån kommer människor jag möter. Var hör de hemma och var bor de? Undrar om de trivs och känner sig hemma på sin gata, i sin lilla by. Hur hamnade de just där de lever nu och varför? Är de uppvuxna där och kan inte tänka sig att bo någon annanstans? Lever de där för kärlekens skull? Hur såg deras väg ut till det liv de lever nu? Har den varit lång och krokig eller rak och självklar?

Det finns många intressanta människoöden, ja varje människa har sin väg, För den som längtar till en annan plats, än där personen ifråga lever nu, kanske den djupaste längtan handlar om att höra hemma, passa in, vara en del i samhället, här och nu. Det kan också vara en längtan bort från allt det invanda. Att få se och uppleva nya saker. Lära känna nya människor. Vidga vyerna!

Var kommer du ifrån? Vad har du i ditt bagage? Varför hamnade du just här? Hur ser din bakgrund ut?

Hur såg din väg till Sollefteå (den ort du bor på) ut?

//Ruth med h

Björk

Eva Dahlgren, en framgångsrik artist med många Grammispriser i bagaget, sjunger Jag klär av mig naken… Andra sjunger inte att de klär av sig nakna. De gör det, nästan, och får uppmärksamhet. Förutsatt att de är i rätt ålder, ser bra ut och kan klä av sig på rätt sätt. Vara lättklädd på rätt sätt. Gränsen är hårfin för när det uppfattas som patetiskt.

Det är inte Eva Dahlgren jag ska skriva om, även om jag tycker att många av hennes låtar är sköna att lyssna till. Det är en, som jag uppfattar det, betydligt mer spektakulär artist.

En som inte klär av sig (vad jag har sett) inför publik och media. Hennes varumärke bygger på att vara påklädd. Hon höjs till skyarna, ändå. Björk, en mycket speciell artist med livlig fantasi, fullt påklädd, i härliga kreationer. Jag älskar det jag ser! Och det hon åstadkommer. Och med den inlevelse hon framför sina roller.

Jag såg en TV-dokumentär där det visades hur Björk låtit Henry Dagg bygga ett specialinstrument ”sharpsichord” till hennes föreställning Biophilia. Jag har aldrig sett något liknande instrument. Det var så häftigt att se när de skulle ha in det stora, stora instrumentet på scenen. Jag upplevde det som nyskapande samtidigt som ålderdomligt. Tänker jag hur det var förr när musiker skulle uppträda och många tunga och otympliga instrument skulle bäras in och ut.

Björks röst och musik är speciell, egen. Det är svårt att inte känna igen en Björklåt. Jag har lyssnat på en del av hennes verk och vill gärna både se och höra mer av henne och hennes musik. Jag tänker att det är hennes isländska bakgrund som format henne till den unika och färgstarka artist hon är. Den har säkert bidragit till hennes förmåga att utveckla sin fantasi och förverkliga drömmar hon burit. Spännande att se och höra henne fortsättningsvis.

//Ruth med h

Jag läser en bok!

På min telefon! Har laddat ner Kanada av Richard Ford. Bläddrar hela tiden. Sidorna är små. Men det går bra, än så länge. Jag är på kapitel två. Den första överraskningen har redan kommit. Den ska jag inte avslöja. Den som ska läsa boken vill kanske inte veta.

Sigrid Hjertén

Kvinnors arbete och livsverk lyser med sin frånvaro i historieböckerna. Meningarna går isär varför det är så. En del menar att kvinnor historiskt inte fanns med i offentlighetens ljus. Andra lyfter fram kvinnors arbete inom olika områden och menar att kvinnor utförde sådant arbete, sådana verk som ska och bör finnas med i historieböckerna.

Själv bär jag på en tanke om att enbart lyfta fram och skriva om det kvinnor åstadkommit och åstadkommer. Delvis för att det finns mycket arbete och många verk jag uppskattar. Utifrån allt som kvinnor gjort och gör så räcker det till. Behöver inte fylla ut med mäns bedrifter. Men även för att visa på hur enkelriktat det blir när endast ett kön lyfts fram.

Inför den 8 mars då Internationella kvinnodagen firas vill jag skriva om några (offentliga, icke bortglömda) kvinnor vars verk jag beundrar eller uppskattar mycket. (Själva firandet av en speciell kvinnodag kan jag känna viss tveksamhet inför, men det är en annan historia.)

Sigrid Hjertén

En konstnär, vars verk jag naturligtvis inte är ensam om att beundrar, är Sigrid Hjertén. Född i Sundsvall 27 oktober 1885. (Min son Benjamin är född exakt på dagen hundra år senare.) Hon var gift med konstnären Isaac Grünewald. De levde och arbetade tillsammans. I Paris studerade de färg och form för Matisse. Där lärde de sig också den nya innedansen tango.

Om jag minns rätt fick jag upp ögonen för Sigrid Hjertén och hennes konstnärskap efter jag hade läst boken Sigrid och Isaac av Anders Wahlgren. Hennes målningar visar det hon ser. Det som finns i hennes närhet. Lyftkranen utanför fönstret. Hennes och Isaacs son, Iván, sittande i fåtöljen. Sigrid och Isaac hade stor betydelse för den moderna konsten i Sverige. De fick båda mycket kritik för sina målningar. Men det var inte enbart målningarna som stack kritikerna i ögonen. Isaac var jude vilket var ett skäl att klanka ner på honom. Sigrid var kvinna.

Det är några år sedan jag läste boken Sigrid och Isaac. Boken är välskriven och ger en intressant inblick i deras liv. Den gav mig också mer kunskap om den tidsålder de levde i. Hur det såg ut i början av 1900-talet och framåt. Visst fångas jag av skönheten i deras liv. Konsten, musiken, resorna och deras stil. Deras vackra kläder. Men allt var inte glamoröst, det fanns mycket oro, sorg och smärta.

Tyvärr slutar Sigrid Hjerténs liv på Beckomberga sjukhus efter en mycket riskabel operation, lobotomering. Hon dog 24 mars 1948. Wahlgren skriver: Tänk om Sigrid fått leva några år till. I början av 1950-talet kom psykofarmakan. Ett nytt läkemedel, Hibernal, infördes på Beckomberga, och lite senare kom det ännu effektivare Trilafon. Ester Henning hade turen att få dessa läkemedel, därför kunde hon börja måla igen och hon levde tills hon var nittiofyra år. Lobotomeringen av Sigrid var ett fruktansvärt och onödigt ingrepp.

Här är ett klipp från Antikrundan om Sigrid Hjertén: http://www.svtplay.se/klipp/1785748/tva-minuter-om-sigrid-hjerten

Fortsättning följer…

//Ruth med h