I sitt uppskruvade känslotillstånd springer han barfota ut i snön som yr omkring honom. När han tittar upp mot himlen ser han, genom det självlysande florsockret, ett enormt vattenfall av gnistrande ljus. Hans aldrig sinande fyrverkeribegär får honom att glömma plågan av att vara till. Allting upprepas. De tre personerna som står på trappan framför den öppna dörren tittar förundrat på mannen som barfota, ja helt naken, faller baklänges som för att göra en snöängel ner i den lätta nysnön. De vet vad som väntar. När den sista sprakande gnistan fallit, när allt glimrande ljus förkolnat, ser de en skepnad i snön. Det är han, författaren, den fria konstnären, med sprickor i huden. Med smärtsamt raseri målar han upp ett scenario av skärande färger, som en aldrig sinande vulkan av lava. Han reser sig plötsligt upp säger att avgrunden drar men om de vill, ni som står på trappan, stannar han kvar. Jag har mycket kvar att ge.

Han springer, lämnar spår i snön, han är oresonligheten personifierad. Han vet allt. Hans megalomani har inga gränser. Han tilltalar de tre personerna som står på trappan som vore det fara för deras liv om de inte kan släppa sina hämningar, han anser att deras hjärnor, deras sinnen ja deras kroppar är blockerade av tidens transformativa blodsaga. Hans hermeneutiska studier av tillvaron har genom neuroser och gränspsykotiska tillstånd visat honom den rätta vägen.

Det är då han ser de stora svarta skalbaggarna som kommer marscherande på snön. Det är försent, jag hinner inte rädda er, säger han till de tre personerna som står på trappan. Ljusflödet likt ett vattenfall, som nyligen visade sig på himlen, är inte i närheten av det expansiva utbrott som här följer, det är inte jämförbart med något annat här i världen. Ur sin mörka, djupa, fuktiga och kalla (fobikällare) källare som dryper av fobier hämtar han upp alla impulser till förstörelse. Han drivs upp ur mörkret och framåt med ett fullkomligt vanvettigt uttryck i sitt fårade ansikte. Allt går fort, helt plötsligt faller han ihop av utmattning. Inte en suck, inte ett ljud kommer över hans läppar. Hans mun är tyst. Det är då de tre personerna som står på trappan, framför den öppna dörren, lösgör sig från värmen och ljuset som strålar ut från huset. De seglar fram till mannen i snön, virar in honom i den mjuka fårskinnsfällen och bär honom tillsammans mot trappan, in genom dörren, in i husets värme. Det självlysande florsockret har slocknat.

// Ruth med h