Ibland skulle jag vilja berätta

sommar -08 019…fortsättning 3

Alla gråter!

I bilen till den nya bostadsorten! Det är många mil. Mitt emot huset de ska bo i ligger kyrkogården! Gatorna är uppgrävda. Avstängda! Rasrisk! Vad är det här för ställe de hamnat på? Är det här verkligen du Gud? Var allt mitt fel?

Hon längtar tillbaka till där de kom ifrån. Hon skolkar, orkar inte med att gå i skolan hela tiden. Hon träffar en underbar syokonsulent som hjälper henne tillbaka hem. Hem finns inte på riktigt! Det blir ett hem borta men ändå hemma. När hon har fyllt femton flyttar hon till gamla bekanta. Hon bor i villan i samhället. Hon går i sin skola med sina vänner. Hon är hemma men ändå borta. Men hon väljer och hon väljer det här. Föräldrar och syskon kvar långt ifrån henne i deras nya hem. Hem och hem, vad är det för något egentligen? Bostadsort är mer passande i vissa sammanhang. Femton år gammal är hon inneboende hos en familj. Är det hennes hem eller är det hennes bostadsort? Hon bor och lever här. Känner sig hemma (känner igen sig) i skolan. Försöker sköta sig. Komma i tid. Göra det hon ska. Det är inte lätt! Ingen mamma på nära håll. Hon, tonårsflickan, är tjurig. Det finns inget alternativ. Hon kan inte tänka sig att bo där hennes föräldrar och syskon lever. Hon vill vara med sina klasskompisar. Hon är ensam. Hon vet inte om det. Tillvaron gör henne förvirrad. Är det synd om henne?

Hon är som en liten fågelunge som inte lärt sig flyga än. Hennes försök att flyga gör henne otroligt sårbar. Hon tar sats från boet och med all sin kraft flaxar hon med sina späda vingar. Det är en vinglig färd för att hon överhuvudtaget ska komma någonstans. Hon koncentrerar sig för att hålla balansen. Det tippar över hela tiden. Hon är ett lätt byte för rovdjur! Kommer hon att komma fram eller vart kommer hon att landa (störta)? Kommer hon tillbaka till boet eller lämnar hon det för något annat ställe? Vilket ställe är det? Var befinner hon sig? Vet hon det själv? Vart är hon just nu? På väg! Har hon något (del)mål i sikte? Har hon gett sig ut på en färd på måfå någonstans?

Det gula huset är ommålat, av hennes pappa, till grönt. När de bodde där! Nu bor en annan familj i det gröna huset som en gång var gult. En familj som hon känner. Det är fortfarande hennes hem. Det är inte hon som bor där. När hon blir stor, vuxen, ska hon flytta hem.

fortsättning följer…

//Ruth med h

Ibland skulle jag vilja berätta

bladder 034… fortsättning 2

Tretton år!

Samma flickrum om än ommöblerat ett antal gånger. Omtapetserat! Nu är det blommor på väggarna. Storasyster är borta mycket. Skolan har börjat. Ny byggnad! Tegel beträder den med något av en skräckblandad förtjusning. Vad kan inte hända här? Skåp för böcker och ytterkläder. Skolvärdinnan finns där som ett skydd, ibland. Utlämnad till något ogripbart. Nu ska hon, flickan, klara av att plugga själv. Hon som kanske skulle gå om fjärde klass på grund av sjukdom hela höstterminen. Varför blev det inte så? Missade mycket hon hade behövt.

Matte är roligt! Fysiken går åt skogen. Rektorn är (har) en vänlig själ. Hon sitter där. Förstår hon varför? Orkar inte riktigt hänga med. Det går bättre när de är en liten grupp. Två tre stycken och en lärare. Då är det riktigt roligt. Men så är det bara en gång eller kanske två. Hon hade behövt det hela tiden. Kan inte koncentrera sig i en hel klass. Hon försöker läsa biologi för att klara provet. Men ack så tråkigt. Hon klarar inte det. Det är lättre att vara strulig. Uppkäftig och störa!

Är det därför hon måste flytta när hon ska börja åttan? Är det Gud som straffar hennes synder? Är det hos henne och endast hos henne skulden ligger för detta hemska beslut? Vilket hårt straff. Hon är endast fjorton år, har inte hunnit fylla det än, men snart.

fortsättning följer….

//Ruth Eberhardson

Ibland skulle jag vilja berätta

308Ibland skulle jag vilja berätta hur det egentligen var men det är så många tårar så mycket smärta så utlämnande. Jag skulle vilja att berättelsen rann ut med tårarna att smärtan försvann att jag blev fri. Att tårarna tog med sig berättelsen ut i en fors där smärtan rann ut i livets stora hav och försvann ner i havets djup. Var börjar en sådan berättelse?

Där sitter hon på sängen i sitt flickrum 1972, tio år gammal, har nyss börjat fjärde klass. Mellanstadiet! Ny fröken, Aina. En annan byggnad – från lågstadiets gula trähus, och fröken Birgit Olofsson, till den stora stenbyggnaden. Det ekade i trapphuset och i korridoren när klassrummet skulle nås. Toaletterna fanns i källarplanet. Tänk om killarna kom dit. Veckorna går in i höstterminen, snart är hon sjuk. Kommer inte tillbaka till skolan och fjärde klass förrän vårterminen börjar. Hosta, feber, vattkoppor! Tiden går hon ligger mest i sängen. Någon gång alldeles ensam hemma med ett bevakande öga på källardörren. Den, dörren, var skräckfylld eller tanken på att någon, något skulle komma upp därifrån. Vem vill göra henne illa? Tanken växte sig större och större! Hur kunde hon veta eller inte veta att det var någon, något i källaren, någon, något som tagit sig in genom källaringången och nu var på väg upp för den smala källartrappan. Snart skulle handtaget tryckas ner och någon, något komma till henne. Vad skulle hända sedan?

Innan jul, julfesten i kapellet som hon sett fram emot. Hon skulle få vara med. Hon hade tillfrisknat så pass att hon orkade. Kvällen innan börjar något smärta i magen, höger sida, vill inte gå över. Hostan gör det värre. Till slut blir det taxi till Lycksele lasarett. Fjorton mils färd. Nu var det kört. Ingen julfest. Hon grät. Smärtan i magen och smärtan i själen, hjärtat. Fysiskt och mentalt! Läkaren avvaktar, inte bra med hosta och misstänkt blindtarm. Hur hostar någon försiktigt för att inte operationsärr ska gå sönder, spricka upp. Det går över, magontet. Det går över! En klasskamrat finns samtidigt på lasarettet, för blindtarm! Över är julfesten. Snart är det jul. Dagen innan julaftonen promenerar hon tillsammans med faster runt byn. Ute för första gången på väldigt väldigt länge. Hon blir bättre!

Hon går igenom livet

Vart ska hon hamna?

fortsättning följer…

//Ruth med h

Nattens demoner

DSC_0453

Nu har jag arbetat klart med nattens demoner
God morgon
Krossa allt motstånd
Dig själv
Ditt jag

Hugg huvudet av det
Spetsa det på en påle
Strimla kroppen
Häng upp bitarna
I en vimpelparad
Inte ens fåglarna vill ha det
Som är kvar

Där hänger det
Tills någon tar
Ner det
förruttnelsen dröjer
Sig kvar
Säg mig
Vad var det?
Vad tjänade det till
Att ha det kvar

//Ruth med h