Livet är som en bok som vi själva skriver. Vi är alla författare, skulle man kunna säga. Det går inte att tjuvkika för att se hur det slutar. Livet alltså! Hur nyfikna vi än är finns det inget färdigskrivet kapitel om upplösningen. Ibland bläddrar vi tillbaka för att minnas vad som hände tidigare i våra liv. Vi läser hur vi kämpat oss igenom stormar där regnet piskat oss i ansiktet. Hur vi med all vår kraft långsamt kämpat oss framåt när kroppen tagit slut. När tankar funnits på att ge upp. Nedtyngda av de genomblöta kläderna har vi bara velat sjunka ihop på marken. Låta stormvindarna slita av oss våra kläder. Men något har kommit till vår räddning. Det där lilla, lilla halmstrået som vi med våra sista krafter greppat tag i.
Andra kapitel handlar om långa perioder av sol och värme. Solens strålar som smeker kinden, ja hela vår kropp. Livet har varit en lång promenad på stranden. Vid havet, som skimrar så oändligt vackert. Lycka!
Våra tillbakablickar kan få oss att fastna i det förgångna. De kan också göra att vi är bättre rustade för framtida händelser. Erfarenheten hur vi kan kämpa oss igenom en storm kan göra oss mindre sårbara. Även om ovädret tar på krafterna. Att få ha upplevt lycka är underbart och något som vi kan leva på länge, länge. Det finns återhämtning för kropp och själ.
Allt det här som är livet gör något med oss. Ibland tippar vi omkull. Ibland svävar vi på rosa moln. Det är lätt att säga att vi kan välja att fokusera på det som för oss närmare, eller rakt in i, stormen eller det som för oss närmare den ljuvliga strandpromenaden. Är det så? Till viss del har vi möjlighet att välja. Det finns tillfällen i livet när vi upplever att någon annan tagit över författarskapet, när vi inte styr över tillvaron längre. Hur tar vi tillbaka pennan (datorn) när krafterna sinat? Jag har inget svar på den frågan. Om vi tittar tillbaka på kapitlen i vår egen bok kan vi se hur vi under perioder av vanmakt eller kanske apati hankat oss fram. Det kan vara en vän som funnits bredvid oss, som en krycka. Familjen som omringat oss som en beskyddande mur. Någon som burit oss över de djupaste ravinerna. En tillbakablick kan få oss att förstå och inse hur mycket någon betytt för vår överlevnad, för oss.
Kanske den vän som “räddade” vårt liv hade kommit från en strandpromenad i soluppgången. Fylld av värme och en skön mättnad efter en ljuvlig frukost. Vännen som såg den sköna hängmattan mellan palmerna såg också dig/mig. En människa med böjd/krokig rygg. Vännen som är full av energi väljer att stödja den nedtyngda medmänniskan som får vila i hängmattan under palmerna. Det kommer att ta lång tid för den trötte att se och höra allt. Se den fantastiska vyn. Höra vågorna slå mot stranden. Och hur lätt hade det inte varit för den semestrande vännen, och helt legitimt, att fortsätta sin semester i solens sken vid havet. Bara njuta av allt det sköna, istället för att släppa in en nedtyngd författarkollega.
Vi kan välja att fokusera på det som får oss att må bra. Vi kan även välja att fokusera på det som får andra att må bra. Oförutsedda händelser går inte att styra över. Vi kan tappa fotfästet och behöva en hjälpande hand. När någon som ramlat, och som fått din hjälpande hand, håller på att dra ner dig kan lösningen vara att be andra om hjälp. Professionell hjälp! Ensam är inte stark!
Så här i bokreatider skulle det passa bra att rekommendera någon bra bok. Själv vill jag helst köpa böcker jag redan läst. Böcker som jag lånat på biblioteket och som jag vet att jag tycker om. Ska vidga mina vyer och inhandla några överraskningar. Den bok som jag allra helst vill rekommendera andra att läsa är “Min livsberättelse”. Boken om dig själv. PS. Den går inte att köpa på bokrean. DS.
//Ruth med h
