En berättelse om mina somrar i Mertajärvi i icke kronologisk ordning (verklighet blandat med fantasi).

Min mormor
Tårar trillar ner för kinderna, jag gråter hejdlöst. Försöker inte dölja min sorg. Det är tomt utanför huset, alla har gått in, det är jag och så mormor. Hon är död och ligger i den öppna kistan på gården, hon ser så fridfull ut, hennes anletsdrag är oändligt vackra. Hon sover. Ligger med händerna knäppta på bröstet. Min mormor!

Mormors kök
Mormor och jag är i köket, morfar med. Det är varmt och ombonat, tryggheten omfamnar mig där jag sitter vid den utdragna leksakslådan på golvet. Ordlöst vandrar tankarna mellan oss. Mormor ordnar med siken hon lagt i saltvattnet i diskhon. Snart ska vi äta den råa fisken. Mormors närvaro, så påtaglig, och morfars rytmiska gungande i stolen som ackompanjerar mormors arbete. Mellan mormor och morfar ljuder de få men vackra och för mig ej begripliga orden. Jag har aldrig lärt mig mammas modersmål. Jag lärde mig det andra språket, det som de flesta i vårt land talar. Mormor kan prata mitt språk. Morfar förstår mitt språk men talar det inte. Kommunikationen mellan mig och morfar är begränsad, trots att jag så gärna skulle vilja samtala med honom. Men jag vågar inte prata med morfar. Vet att jag inte kommer förstå hans svar, bättre vara tyst.

Men längre fram i tiden kommer jag att få en gammal tvåkrona av morfar. Från slutet av artonhundratalet. Norge och Sverige i union. Jag kommer också få pengar av morfar som jag köper två stora bokmärkesänglar för. Jag (kommer att säga tack!) säger:

-Tack!

De här sakerna har jag kvar. Men just då där jag sitter i mormors kök vet jag inte om det här. Det är nu och jag vill flytta till mormor.