Går med lätta steg mot stranden, korgen dinglande på armen, hittar en plats. Försöker få filten, som vinden leker med, att landa. Lägger mig ner och tvingar sanden att formas efter min kropp. Lyckan jag känner bubblar och kittlar inom mig. Den här dagen har jag längtat efter. Tar fram boken, börjar läsa men mina tankar är på annat håll, tillbaka till det som varit, som jag lämnat bakom mig. Gårdagens resa: såg mitt hus, som jag för flera år sedan tvingades sälja, hämtade mitt hjärta, i trädgården.

Känner hur boken glider ur mina händer ner i sanden. Öppnar dörren till drömmarnas värld och går in. Kommer in i min trädgård där vildvuxna blommor och träd viskar mitt namn. Ser mig själv, framför huset, med blommor i håret, sittande under körsbärsträdet som står i full blom. Reser mig upp, något stör friden, en välbekant orm med skallror runt halsen, lite skadad, slingrar sig långsamt närmare mig. Ur ormens vidöppna gap forsar orden fram. Omedvetet drar jag mig mot grinden, tittar på skylten som dinglar i ett snöre runt grindstolpen. Tala är silver tiga är guld! Ilskan stiger inom mig! Jag känner en stark lust att kasta skylten om ormens hals, men jag går ut genom grinden, ser och hör hur ormen snabbt försvinner till nästa trädgård.

Pendlar i drömmen mellan stad och trädgård. Springer tillsammans med andra, fram och tillbaka i en stor byggnad, uppför trapporna, in i hissen, ut på gatan. Tittar ut genom fönstret, mörkret är ljust, jag kan inte se stjärnorna. Går på den mjuka gräsmattan i trädgården, känner de underbara dofterna som letar sig in i mina sinnen. Kärvänliga, vackra ormar dyker upp, lindar sig om min hals, utan antydan till några stryptag. Min blick drunknar i deras ögon, jag faller till föga och ger dem nycklarna till mitt paradis.

Drömmen har förvandlats till en mardröm. Jag vill vakna! Sitter på en karusell som snurrar fortare och fortare i allt högre fart. Försöker skrika: sluta snurra! Men orden fastnar, det kommer inga ljud ur min strupe. De vackra, kärvänliga ormarna fortsätter snurra och skrattar hånfullt när jag krampaktigt griper om något att hålla mig i. Pengarna i mina händer flyger iväg. Skriker förtvivlat till mig själv: släpp inte taget! Karusellen stannar, där ligger jag, illamående. Ni skrattar framför och bakom min rygg, slänger nycklarna, innan ni krälar vidare till nästa karusell. Jag reser mig upp, lyckas komma på fötter, illamåendet sköljer över mig gång på gång. Två händer möts i samförstånd, nycklar byts mot sand av guld. Guldet rinner mellan mina fingrar och lämnar tomhet kvar. Min kropp är bedövad, mina vänner bär mig, jag ser, men känner inte, att ni rör mig.

Går som i dvala mot någon jag ej visste fanns. Vi går runt varandra, möts, slukar varandra. Oroligt irrar våra blickar omkring, det börjar blåsa upp till storm. Du står vid det öppna fönstret, bakom gardinen. Vad är det du döljer för mig? Jag tvingas in i kurragömmaleken av dig, letar men vill inte finna det jag söker. Jag vill inte vara med längre, försöker gå. Slår i blindo, tårar skymmer min sikt. Du kastar knivar mot mig, jag letar febrilt efter en säker plats där du inte når mig, får inget fäste. Måste stoppa blodflödet, lägga om och dölja såren. Tittar efter en nödutgång, vill fly, du står bakom dörren, sliter, river och gråter, du står framför mig och jag förlåter och förlåter. Letar i hagen, våra hästar är borta, vi kan inte rida ur stormen. Blåsten sliter sönder allt vi har, allt jag har lyckats bygga upp försvinner, tomhänt och ruinerad igen.

Med våldsam kraft krossas våra drömmar, splittret stänker och rinner ut över golvet. Lämnar allt, lämnar dig där du krälar i ränderna av ditt liv, som du försöker krafsa ihop. Utan avtryck, som jag noggrant torkar upp, går jag. Tar med mig allt som finns kvar av mig av mitt liv. Det du inte redan tagit och gjort dig av med. Slår igen dörren, hårt!

Min kropp hoppar till, jag är klarvaken, lite otäckt. Under några sekunder vet jag inte var jag befinner mig. Är jag tillbaka? Nej, det här är inte mitt längre. Tittar upp på en klarblå himmel, känner brisen från havet. Barnens lek, röster och skratt dränks i bruset från vågorna. Blundar hårt för att återfå balansen, sätter mig upp, letar efter kaffetermosen i min korg. Slår upp kaffe i koppen, för den mot min mun, sörplar försiktigt för att inte bränna mig. Tittar ut över havet, oändligt, njuter av solens varma strålar, tänker på livet nu och då. Så nära men känns som en evighet sedan jag gick. Trodde jag visste vad jag ville ha i livet. Vad och vem jag inte kunde leva utan. Äntligen har jag tagit farväl av min trädgård, jag har släppt taget om något som jag aldrig kommer att återvända till. Flera sorgliga kapitel är avslutade i mitt liv. Jag är fri att leva precis här och nu. Inget och ingen ska få driva mig på flykt igen.

Plockar fram min matsäck, lax, bröd och camembertost. Citron som pressas, doften tränger in. Saften rinner nerför mina fingrar, omsorgsfullt slickar jag av dem. Väl dold, bakom sanddyner klädda med vajande gräs, är det ingen som ser vad jag gör. Snart ska jag packa ihop, bege mig hem till min lilla låda i stan. När staden vaknar i morgon ska jag sitta på min balkong och njuta av min semester. Lyssna på ljuden och titta på allt som händer nere på gatan. Njuter av tanken att framtiden ligger i mina händer. Jag känner mig lycklig och lugn.

Förgänglighet
Du kommer förbi i farten
Alltid på språng
Ont om tid – tiden är ond
Hur var det nu jag tänkte – tänkte nu
Har glömt orden som skrevs i sanden – orden som sanden skrev
Nu är de borta kommer inte tillbaka
Letar efter dig – dina ord – dem som du skrev – skrev i sanden
Kan inte finna dem – kan inte finna dig
Allt har spolats bort med tidvattnet – vi visste skulle komma
Försökte rädda det omöjliga – omöjliga räddningsförsök
Ville så gärna ha det kvar – det som fanns i sanden
Nu finns inget kvar
Sitter här och minns stunden som var vår
Sanden rinner från min hand – förändrar marken där den landar
Förgänglighet är allt jag minns – förgänglighet är allt som finns

// Ruth med h