Ensamheten måste vika bort från mig. Hur blev det så här? Det är som någon tar tag i mig och när jag försöker komma loss hårdnar greppet. Slappna av fungerar en liten stund innan paniken och ångesten slår klorna i mig.

Känslan från att ha kontroll, stå stadigt på benen, till att ligga hjälplös på golvet, oförmögen att resa sig upp, ändras under en hundradels sekund. Allt rasar, som när någon sveper förbi ett korthus, bara så där lite för snabbt.

Men nu är tiden mogen. Den här gången får jag inte låta chansen flyga iväg. Jag måste göra något för livet, mitt liv. Jag vill inte stå bredvid och titta på mig själv. Jag vill vara i mig själv. Hela tiden! Det är svårt att stå på sig mot sig själv.

Jag vänder mig till dig i min förtvivlan och maktlöshet. Vet inte hur alla trådar ska kunna lösas upp. Trådar så inflätade i varandra. Det är som dreadlocks, kanske ännu värre om det är möjligt. Ändå litar jag på dig och din förmåga att göra det omöjliga möjligt. Jag har inget annat val, vill tro att du har sträckt ut handen till mig. Jag har lagt min hand i din hand, jag har lagt hela mitt liv i din hand. Om du är en illusion har jag inget kvar. Ingen att gå till. Vad gör jag då?

Kärleken kommer, den finns där, jag omges av den. Kärleken är vacker, den finns i mig, inom mig. Tårarna rullar nerför mina kinder, tårar av lycka, av frid. En oförklarlig stillhet omfamnar mig, som att någon finns bredvid mig och säger att allt ska bli bra. Allt kommer att ordna sig, till det bästa. Jag vill släppa alla tvivel och gå vidare med dig.