Mertajärvi Det var som om hon alltid hade trampat på just den här jorden. Hon hörde verkligen hemma här, det var hennes plats i livet, hon var ett med marken under hennes fötter. Den sjöng för henne, nej inte för utan med henne i sången för livet. Det stilla, vardagliga från morgon till kväll. När hon tidigt i gryningen vandrade från huset över gårdsplan, snett ner för backen, till ladugården. Samma melodi när hon i skymningen mjölkat korna tomma, satt regeln för ladugårdsdörren för att sedan vandra uppåt mot huset och alla barnen som kanske småsprang bredvid henne ibland. Om de inte väntade inne i stugvärmen.
Author Archives: Ruth
Kossorna dansar ut
Om sommaren är sen, nätterna varit kalla, kan det hända att korna och kalvarna fortfarande är kvar i ladugården när vi kommer till Mertajärvi. De har inte kommit ut efter den långa vintern. Å vad de längtar ut på ängen. Springa fritt i hagen och idissla gräs. Alla vill se när korna men framförallt kalvarna passerar ladugårdsdörren och dansar och hoppar av glädje ute i friheten. Vågar inte gå ner på backen, vill ha en viss distans till djuren, kossorna är stora. Fantastiska glädjeskutt! Hoppande kalvar och dansande kor gör mig lycklig, när jag får stå på bron.
Semester
Vänta på din själ
Minns när mamma eller pappa om kvällarna satt på sängkanten med en bok i handen och läste för oss barn. Det var så skönt att avsluta dagen med att få krypa ner i sängen under täcket och höra någon berättelse. Vi fick ofta höra något från Barnens Bibel. Har så här i efterhand konstaterat att berättelserna i Barnens Bibel var utbroderade för att passa sin målgrupp. Nu som vuxen läser jag alltid någon bok innan jag somnar. Det är en ritual! Det händer ibland, ganska ofta, att jag vaknar till precis när boken håller på att glida ur mina händer, fångar upp den innan den dunsar i golvet
Min inspiration till den här berättelsen, som du kan läsa här, har jag hämtat från Bibeln (utbroderad).
En kallhamrad slagverksorkester
Ensamheten slår ner över mig, bankar i mitt huvud i hela min kropp. Ljudet är som en en kallhamrad, ostämd slagverksorkester, allt annat än vackra toner. Jag är stressad, det är mycket som ska hinnas med innan dagen är slut. Varför hjälper inte min syster till? Vår vän har anlänt och väntar på att maten ska serveras. Irritationen stiger mer och mer inom mig. Mina tankar fylls av allt som måste göras. Det viktigaste nu måste vara att maten blir klar så att vi kan äta. När allt är färdigt kan vi i lugn och ro lyssna till vad vår vän har att säga, ta oss tid att bara sitta ner och umgås. Men just nu finns det inte tid för trevligt småprat. Ångorna som stiger från grytorna på spisen blandas med det som pyser ut från min överhettade hjärna. Trots att det tar emot måste jag be om hjälp med maten, nu.
Jag lämnar köksregionen och går in i matrummet, stannar upp tittar efter den som borde hjälpa mig med maten. Lugnet som råder härinne, en stilla frid så påtaglig att den nästan går att ta på, slår emot mig. I min frustrations stannar jag inte upp utan dyker, likt en rovfågel, rakt ner mot bytet, min syster, som helt stilla sitter vid vår väns fötter andlöst lyssnande till det som framstår vara det viktigaste i världen, källan till evigt liv. Det är genant att avbryta vår gäst. Under några tiondels sekunder undrar jag vad som är så viktigt, vad är det jag har missat? Faller snabbt tillbaka i min roll som värdinna, tänker att vi får lyssna till vad vår gäst har att säga senare. Nu måste vi hjälpas åt med det som är viktigt.
Jag är inte beredd på det som händer, min vän sträcker sig efter mig och lägger varsamt sin hand på min arm.
-Var inte rädd, säger vännen. Lämna din oro och dina bekymmer till mig så ska jag hjälpa dig. Jag finns här för dig och för din syster. Sätt dig ner och vänta på din själ.
Porlande vatten
Äntligen ser jag vår allra käraste vän komma mot vårt hus. Jag står i dörren och spanar, min syster ropar inifrån köket att jag ska komma och hjälpa till. Det är varmt ute och inne, tryckande varmt. Hade önskat att det inte skulle bli ett stort kalas av det här besöket men min syster vill visa på gästfrihet och att vi bryr oss genom all den goda maten vi lagar. Hon har lagt ner enormt med arbete för att allt ska vara perfekt. Själv längtar jag bara efter att få se och höra att vår vän har det bra och mår bra. Önskar att vi ska hinna umgås så mycket som möjligt, sitta i vårt ombonade vardagsrum och höra om allt som hänt sedan vi senast träffades. Jag går ivrigt nästan springer ut på gården för att möta upp vår vän, vi kramar om varandra och glädjen är lika stor hos oss båda för återseendet, det lyser ur våra ögon. Min syster har inte tid att hälsa välkommen så jag visar in vår vän i rummet vi pratar om hur vi sett fram emot att träffa varandra. Vi sätter oss ner och är djupt försjunkna i frågor som berör oss båda. Omsorgsfulla ord fyller hela mig. Tid och rum existerar inte längre och jag undrar hur min vän kan vara så fylld av kärlek.
Helt plötsligt bryts stillheten ljuden utifrån gör sig påminda. En ovisshet river till inom mig, situationen överrumplar mig, gör mig sårbar. Min syster ser allt annat än bekväm ut när hon påkallar min uppmärksamhet. Förlåt! Glömde helt bort mig. Uppslukad, jag ska genast komma, hjälpa till, förlåt. Men vår vän som är helt lugn räddar situationen, talar lugnt till min syster och hon sätter sig ner. Hennes spänningar släpper ett leende spelar på hennes läppar. Snart sitter vi alla vid bordet för en gemensam måltid.
Jag kan inte släppa tanken om hur kärleken från vår vän påverkar mig. Känslan av att ett porlande vatten som rinner genom hela min kropp blandas med ett spirande hopp, ett lugn. Det här är det enda jag behöver!
Marta, Marta, du gör dig bekymmer
och oro för mångahanda,
men allenast ett är nödvändigt.
Maria har utvalt den goda delen,
och den skall icke tagas ifrån henne.
Lukas 10:38-42
Mormor i drömmen
Du bara stod där. Alldeles stilla! Andlöst! Viskade ditt namn. Ej hörbart för någon. Jag såg på dig, kunde inte slita min blick från dina vackra men ack så sårbara anletsdrag. Du var kärleken!
Nybastad
Springer över gårdsplanen. Lämnat den varma vedeldade bastun. Orkade inte ta på mig kläderna. Det enda som ger lite värme i den kyliga kvällsluften är handduken virad runt kroppen. Nu hägrar varm choklad som mamma kokat. Sedan krypa ner i sängen, som jag delar med storasyster, stora kudden under huvudet och täcket uppdraget så långt som möjligt. Allt för att stänga ute den där irriterande myggan som helt bergssäkert kommer på besök precis när ögonen börjat se det som spelas upp i drömmarnas värld. Inget täcke över ansiktet, kan inte andas, måste ha fritt för mun och näsa.
Mertajärvi

Längst upp från vänster Mary, morfar Frans, Joel och Annika, Anette, Tina, Jörgen, Ann-Sofie och Stefan, pappa Ruben och mamma Elisabeth
Mormor Beda
En berättelse om mina somrar i Mertajärvi i icke kronologisk ordning (verklighet blandat med fantasi).
Min mormor
Tårar trillar ner för kinderna, jag gråter hejdlöst. Försöker inte dölja min sorg. Det är tomt utanför huset, alla har gått in, det är jag och så mormor. Hon är död och ligger i den öppna kistan på gården, hon ser så fridfull ut, hennes anletsdrag är oändligt vackra. Hon sover. Ligger med händerna knäppta på bröstet. Min mormor!
Mormors kök
Mormor och jag är i köket, morfar med. Det är varmt och ombonat, tryggheten omfamnar mig där jag sitter vid den utdragna leksakslådan på golvet. Ordlöst vandrar tankarna mellan oss. Mormor ordnar med siken hon lagt i saltvattnet i diskhon. Snart ska vi äta den råa fisken. Mormors närvaro, så påtaglig, och morfars rytmiska gungande i stolen som ackompanjerar mormors arbete. Mellan mormor och morfar ljuder de få men vackra och för mig ej begripliga orden. Jag har aldrig lärt mig mammas modersmål. Jag lärde mig det andra språket, det som de flesta i vårt land talar. Mormor kan prata mitt språk. Morfar förstår mitt språk men talar det inte. Kommunikationen mellan mig och morfar är begränsad, trots att jag så gärna skulle vilja samtala med honom. Men jag vågar inte prata med morfar. Vet att jag inte kommer förstå hans svar, bättre vara tyst.
Men längre fram i tiden kommer jag att få en gammal tvåkrona av morfar. Från slutet av artonhundratalet. Norge och Sverige i union. Jag kommer också få pengar av morfar som jag köper två stora bokmärkesänglar för. Jag (kommer att säga tack!) säger:
-Tack!
De här sakerna har jag kvar. Men just då där jag sitter i mormors kök vet jag inte om det här. Det är nu och jag vill flytta till mormor.
Gungande stolar eller Mormor Beda
Gungande stolar eller Mormor Beda – En berättelse om mina somrar i Mertajärvi
Hoppa ur träskorna – släng de inte från bron ner i vattnet
Spring barfota på slåtterängen
Blanda och rör om verklighet och fantasi
Smaka smaka smaka
Om du håller muspekaren över Museet och klickar på Gungande stolar kan du läsa om mina somrar i Mertajärvi i icke kronologisk ordning (verklighet blandat med fantasi).
Min plats på jorden
Det kom inte plötsligt över mig, men med åren har jag blivit mer medveten, var min plats på jorden är. Var jag befinner mig och i vilket sammanhang. Har hört berättelser om människor som invandrat till Sverige men drömmer om att flytta hem. Bilden de bär inom sig där de packar alla sina ägodelar och återvänder till sitt älskade hemland förblir endast en dröm. En illusion! De blir av olika anledningar kvar i Sverige.
Jag har flyttat inom landets gränser och ändå längtat hem eller kanske bort. För mig har Örnäs, där jag växte upp, varit hem. När jag senare delen av tonåren flyttade till ett litet samhälle/en liten by i Sollefteå kommun, där även mina föräldrar och syskon bodde, var min tanke att jag skulle längre norrut. Här skulle jag inte stanna. Fortfarande idag efter trettio år i Ångermanland är jag inte ångermanlänning. Undrar om den som flyttat från ett annat land och vill tillbaka till sitt hemland är svensk (enligt dem själva). Längtan efter något som varit, tider som flytt. Bilder i huvudet, barndomens lek och skratt, naturen, finns kvar som en påminnelse om allt det underbara som lämnats kvar på en annan plats.
Var min plats på jorden är smög sig på mig, in i mitt medvetande. Mitt liv är här, där jag lever och bor. Där mina barn och mitt barnbarn lever livet. Syskon, mamma och syskonbarn. Ska jag flytta ifrån de? Till vad? Det här är mina barns hem (även om vi flyttat inom några mils radie är det här de hör hemma). Mina barn ÄR ångermanlänningar. Någonstans har jag kapitulerat när det gäller en flytt. Det är inte tankar om att vi alltid måste bo kvar här. Men just nu bor jag här och tänker att jag har mitt liv här. Tillbaka till eller närmare mina barndomstrakter skulle jag uppskatta fjällvärldens vidder men jag skulle längta väldigt mycket efter min familj.
Varifrån kommer människor jag möter. Var hör de hemma och var bor de? Undrar om de trivs och känner sig hemma på sin gata, i sin lilla by. Hur hamnade de just där de lever nu och varför? Är de uppvuxna där och kan inte tänka sig att bo någon annanstans? Lever de där för kärlekens skull? Hur såg deras väg ut till det liv de lever nu? Har den varit lång och krokig eller rak och självklar?
Det finns många intressanta människoöden, ja varje människa har sin väg, För den som längtar till en annan plats, än där personen ifråga lever nu, kanske den djupaste längtan handlar om att höra hemma, passa in, vara en del i samhället, här och nu. Det kan också vara en längtan bort från allt det invanda. Att få se och uppleva nya saker. Lära känna nya människor. Vidga vyerna!
Var kommer du ifrån? Vad har du i ditt bagage? Varför hamnade du just här? Hur ser din bakgrund ut?
Hur såg din väg till Sollefteå (den ort du bor på) ut?
//Ruth med h