Kossorna dansar på ängen
Vem ser deras steg
Vad är rätt
Vad är fel

//Ruth med h

Eva Dahlgren, en framgångsrik artist med många Grammispriser i bagaget, sjunger Jag klär av mig naken… Andra sjunger inte att de klär av sig nakna. De gör det, nästan, och får uppmärksamhet. Förutsatt att de är i rätt ålder, ser bra ut och kan klä av sig på rätt sätt. Vara lättklädd på rätt sätt. Gränsen är hårfin för när det uppfattas som patetiskt.

Det är inte Eva Dahlgren jag ska skriva om, även om jag tycker att många av hennes låtar är sköna att lyssna till. Det är en, som jag uppfattar det, betydligt mer spektakulär artist.

En som inte klär av sig (vad jag har sett) inför publik och media. Hennes varumärke bygger på att vara påklädd. Hon höjs till skyarna, ändå. Björk, en mycket speciell artist med livlig fantasi, fullt påklädd, i härliga kreationer. Jag älskar det jag ser! Och det hon åstadkommer. Och med den inlevelse hon framför sina roller.

Jag såg en TV-dokumentär där det visades hur Björk låtit Henry Dagg bygga ett specialinstrument ”sharpsichord” till hennes föreställning Biophilia. Jag har aldrig sett något liknande instrument. Det var så häftigt att se när de skulle ha in det stora, stora instrumentet på scenen. Jag upplevde det som nyskapande samtidigt som ålderdomligt. Tänker jag hur det var förr när musiker skulle uppträda och många tunga och otympliga instrument skulle bäras in och ut.

Björks röst och musik är speciell, egen. Det är svårt att inte känna igen en Björklåt. Jag har lyssnat på en del av hennes verk och vill gärna både se och höra mer av henne och hennes musik. Jag tänker att det är hennes isländska bakgrund som format henne till den unika och färgstarka artist hon är. Den har säkert bidragit till hennes förmåga att utveckla sin fantasi och förverkliga drömmar hon burit. Spännande att se och höra henne fortsättningsvis.

//Ruth med h

På min telefon! Har laddat ner Kanada av Richard Ford. Bläddrar hela tiden. Sidorna är små. Men det går bra, än så länge. Jag är på kapitel två. Den första överraskningen har redan kommit. Den ska jag inte avslöja. Den som ska läsa boken vill kanske inte veta.

Kvinnors arbete och livsverk lyser med sin frånvaro i historieböckerna. Meningarna går isär varför det är så. En del menar att kvinnor historiskt inte fanns med i offentlighetens ljus. Andra lyfter fram kvinnors arbete inom olika områden och menar att kvinnor utförde sådant arbete, sådana verk som ska och bör finnas med i historieböckerna.

Själv bär jag på en tanke om att enbart lyfta fram och skriva om det kvinnor åstadkommit och åstadkommer. Delvis för att det finns mycket arbete och många verk jag uppskattar. Utifrån allt som kvinnor gjort och gör så räcker det till. Behöver inte fylla ut med mäns bedrifter. Men även för att visa på hur enkelriktat det blir när endast ett kön lyfts fram.

Inför den 8 mars då Internationella kvinnodagen firas vill jag skriva om några (offentliga, icke bortglömda) kvinnor vars verk jag beundrar eller uppskattar mycket. (Själva firandet av en speciell kvinnodag kan jag känna viss tveksamhet inför, men det är en annan historia.)

Sigrid Hjertén

En konstnär, vars verk jag naturligtvis inte är ensam om att beundrar, är Sigrid Hjertén. Född i Sundsvall 27 oktober 1885. (Min son Benjamin är född exakt på dagen hundra år senare.) Hon var gift med konstnären Isaac Grünewald. De levde och arbetade tillsammans. I Paris studerade de färg och form för Matisse. Där lärde de sig också den nya innedansen tango.

Om jag minns rätt fick jag upp ögonen för Sigrid Hjertén och hennes konstnärskap efter jag hade läst boken Sigrid och Isaac av Anders Wahlgren. Hennes målningar visar det hon ser. Det som finns i hennes närhet. Lyftkranen utanför fönstret. Hennes och Isaacs son, Iván, sittande i fåtöljen. Sigrid och Isaac hade stor betydelse för den moderna konsten i Sverige. De fick båda mycket kritik för sina målningar. Men det var inte enbart målningarna som stack kritikerna i ögonen. Isaac var jude vilket var ett skäl att klanka ner på honom. Sigrid var kvinna.

Det är några år sedan jag läste boken Sigrid och Isaac. Boken är välskriven och ger en intressant inblick i deras liv. Den gav mig också mer kunskap om den tidsålder de levde i. Hur det såg ut i början av 1900-talet och framåt. Visst fångas jag av skönheten i deras liv. Konsten, musiken, resorna och deras stil. Deras vackra kläder. Men allt var inte glamoröst, det fanns mycket oro, sorg och smärta.

Tyvärr slutar Sigrid Hjerténs liv på Beckomberga sjukhus efter en mycket riskabel operation, lobotomering. Hon dog 24 mars 1948. Wahlgren skriver: Tänk om Sigrid fått leva några år till. I början av 1950-talet kom psykofarmakan. Ett nytt läkemedel, Hibernal, infördes på Beckomberga, och lite senare kom det ännu effektivare Trilafon. Ester Henning hade turen att få dessa läkemedel, därför kunde hon börja måla igen och hon levde tills hon var nittiofyra år. Lobotomeringen av Sigrid var ett fruktansvärt och onödigt ingrepp.

Här är ett klipp från Antikrundan om Sigrid Hjertén: http://www.svtplay.se/klipp/1785748/tva-minuter-om-sigrid-hjerten

Fortsättning följer…

//Ruth med h

Är uppvuxen i Örnäs, Sorsele kommun. I ett hus som längre tillbaks i tiden, långt innan vi bodde där, var ålderdomshem för samer. Har tillbringat somrarna i Mertajärvi (i mammas barndomshem), Kiruna kommun, som till ytan är Sveriges största kommun. Som tonåring kom jag, Ruth Eberhardson, med tåget från Mariannelund i Småland till Långsele, som då var en järnvägsknut. Har sedan bott i Ångermanland i 33 år (minus 1 1/2 år i Västerbotten).

Ruth med h är min sida där jag skriver om mina tankar och funderingar, sådant som berör mig, som känns angeläget och roligt. Museet är min utställningslokal där tyngdpunkten är identitet, kultur och kreativitet.

Jag har valt att börja med en utställningstrilogi: Den blågula turbanen, Röda kjolar och Gungande stolar. Under arbetets gång med utställningarna lägger jag upp bilder, fotografier och texter på sidan, Ruth med h. Det som visas nu på Museet är inte färdiga utställningar. Det som visas är vad som händer och sker under arbetets gång, resan mot målet. Målet är utställningar som går att ta del av i verkligheten och på Internet.

Det här är något helt nytt för mig. Jag kastar mig ut i det okända. Det jag visar i utställningarna är tankar jag länge burit och bär inom mig.

//Ruth med h

Stillhet

Ibland kan jag känna stillheten, den där totala som det nästan går att ta på. Friden, friden som blottlägger hela mitt jag. Mina fingrar rör sig långsamt med känslighet sökande efter något som inte går att ta på. Det går inte att fånga. Upplevelsen av frid, av stilla frid. För att komma dit måste jag släppa allt. Överlåta mig helt. Våga falla förvissad om att någon tar emot mig.

Livet är som en bok som vi själva skriver. Vi är alla författare, skulle man kunna säga. Det går inte att tjuvkika för att se hur det slutar. Livet alltså! Hur nyfikna vi än är finns det inget färdigskrivet kapitel om upplösningen. Ibland bläddrar vi tillbaka för att minnas vad som hände tidigare i våra liv. Vi läser hur vi kämpat oss igenom stormar där regnet piskat oss i ansiktet. Hur vi med all vår kraft långsamt kämpat oss framåt när kroppen tagit slut. När tankar funnits på att ge upp. Nedtyngda av de genomblöta kläderna har vi bara velat sjunka ihop på marken. Låta stormvindarna slita av oss våra kläder. Men något har kommit till vår räddning. Det där lilla, lilla halmstrået som vi med våra sista krafter greppat tag i.

Andra kapitel handlar om långa perioder av sol och värme. Solens strålar som smeker kinden, ja hela vår kropp. Livet har varit en lång promenad på stranden. Vid havet, som skimrar så oändligt vackert. Lycka!

Våra tillbakablickar kan få oss att fastna i det förgångna. De kan också göra att vi är bättre rustade för framtida händelser. Erfarenheten hur vi kan kämpa oss igenom en storm kan göra oss mindre sårbara. Även om ovädret tar på krafterna. Att få ha upplevt lycka är underbart och något som vi kan leva på länge, länge. Det finns återhämtning för kropp och själ.

Allt det här som är livet gör något med oss. Ibland tippar vi omkull. Ibland svävar vi på rosa moln. Det är lätt att säga att vi kan välja att fokusera på det som för oss närmare, eller rakt in i, stormen eller det som för oss närmare den ljuvliga strandpromenaden. Är det så? Till viss del har vi möjlighet att välja. Det finns tillfällen i livet när vi upplever att någon annan tagit över författarskapet, när vi inte styr över tillvaron längre. Hur tar vi tillbaka pennan (datorn) när krafterna sinat? Jag har inget svar på den frågan. Om vi tittar tillbaka på kapitlen i vår egen bok kan vi se hur vi under perioder av vanmakt eller kanske apati hankat oss fram. Det kan vara en vän som funnits bredvid oss, som en krycka. Familjen som omringat oss som en beskyddande mur. Någon som burit oss över de djupaste ravinerna. En tillbakablick kan få oss att förstå och inse hur mycket någon betytt för vår överlevnad, för oss.

Kanske den vän som “räddade” vårt liv hade kommit från en strandpromenad i soluppgången. Fylld av värme och en skön mättnad efter en ljuvlig frukost. Vännen som såg den sköna hängmattan mellan palmerna såg också dig/mig. En människa med böjd/krokig rygg. Vännen som är full av energi väljer att stödja den nedtyngda medmänniskan som får vila i hängmattan under palmerna. Det kommer att ta lång tid för den trötte att se och höra allt. Se den fantastiska vyn. Höra vågorna slå mot stranden. Och hur lätt hade det inte varit för den semestrande vännen, och helt legitimt, att fortsätta sin semester i solens sken vid havet. Bara njuta av allt det sköna, istället för att släppa in en nedtyngd författarkollega.

Vi kan välja att fokusera på det som får oss att må bra. Vi kan även välja att fokusera på det som får andra att må bra. Oförutsedda händelser går inte att styra över. Vi kan tappa fotfästet och behöva en hjälpande hand. När någon som ramlat, och som fått din hjälpande hand, håller på att dra ner dig kan lösningen vara att be andra om hjälp. Professionell hjälp! Ensam är inte stark!

Så här i bokreatider skulle det passa bra att rekommendera någon bra bok. Själv vill jag helst köpa böcker jag redan läst. Böcker som jag lånat på biblioteket och som jag vet att jag tycker om. Ska vidga mina vyer och inhandla några överraskningar. Den bok som jag allra helst vill rekommendera andra att läsa är “Min livsberättelse”. Boken om dig själv. PS. Den går inte att köpa på bokrean. DS.

//Ruth med h