Sjuttonde december

Aleppo

Ensam tyngd av sin tunga packning står han i stoftet från det som en gång var en stad. Det tunga, kompakta mörkret från det som återstår av de höga en gång så stolta resliga husen, faller över honom. Himlen, som ännu inte låtit en enda droppe nudda marken, dryper av fukt. Ett dimstråk av kyla bjuder upp till dans. Lastbilar med punkterade däck täckta av damm är för alltid parkerade mot grushögarna. Fåglarna cirklar ovanför vattenytan. Tar sats och dyker mot det lättfångade bytet. Ovetande om faran att äta födan. Fiskar med bukar vända mot himlen.

Långsamt sjunker han ihop under sin tunga packning.

Där strupen suktar efter läpparnas sötma snörs den samman av torka. Där handen söker varm hud möter den droppar av is. Med stor möda reser han sig återigen upp för att för alltid lämna staden. Det är försent. Hans krossade fingrar kan inte spela längre. Hans sönderslitna stämma kan inte ljuda. Helvetet bryter loss i ett gnistrande regn av små sylvassa spikar. Fiolen är tyst, söker skydd. Pianot har slutat spela. Strängarna piskar honom skoningslöst. Tangenterna yr omkring honom. Hans sönderslagna huvud träffas om och om igen. Han böjer sig ner och faller sakta på knä. Han bankar sitt sargade huvud mot stålet och fyller sitt tomrum med taggtråd, rad efter rad. Livet sliter och river. Orkestern har lämnat estraden. Han är ensam kvar.

Med vidöppna ögon tar han farväl av staden, staden där han växte upp. Farväl av fåglarna. Farväl till fiskarna. Ögon som inte kan slutas ser att det faller snö. Det är snön som faller. Det är pennan som läser orden på pappret. Det är kråkorna som släpar himlen genom skogen. Det är orden som han vill ha.

// Ruth med h