I mitt minne är alla snöänglar bevarade

Snön faller
Mjukt
Stilla
Allting lägger sig
Under
Det vi inte ser
Väntar till våren

Gör snöänglar:
I mitt huvud
I min fantasi
I mina tankar

Faller
Gång
På gång

Armar
Ben
Fram
Tillbaka

Avtryck

Är de kvar?
Hur ser de ut
Är de vackra?
Smälter de på våren?
Ser någon de på sommaren?

Kommer vintern?
Faller jag bakåt?
Finns rörelserna i mitt minne?
Mina banor av tankar

Jag fångar ord i flykten
Binder dem samman

Making sentences (Gör meningar)
Made in Ruth (Tillverkat i Ruth)

Jag växer inte på träd

// Ruth med h

Internationella kvinnodagen 8 mars 2016

Här är läsarnas hyllningar till sina kvinnliga förebilder
1437755034091
Elisabeth Eberhardson, Sollefteå “Hon är en förebild för sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Sina 83 år gammal är hon en kvinna som bryr sig om och stöttar och hjälper. Hon är vidsynt och förstående, vilket hon för vidare till andra. Hennes hem är alltid öppet för den som knackar på. Hon har tid. Hon är bäst och vi är många som vill hylla henne!”
Ruth Eberhardson

http://www.allehanda.se/allmant/angermanland/har-ar-lasarnas-hyllningar-till-sina-kvinnliga-forebilder-1

// Ruth med h

Hon ser en mörkblå bakgrund

Hon ser en mörkblå bakgrund
med gula stjärnor på
hon har sin röda kjol
sin sammetsröda klockkjol på

hon pulsar i den vita mjuka snön
en klar vinterkväll
hon lägger sig på renfällen
hon ser en mörkblå bakgrund
med gula stjärnor på

hennes röda kjol
hennes sammetsröda klockkjol
tar henne med upp i rymden
hon leker med stjärnorna
plockar med dem
hon springer
möter inget motstånd
då hör hon något som skrämmer henne
det färgsprakande norrskenet

norrskenet tar henne med på en hissnande färd
hon landar på renfällen
i den vita mjuka snön
hennes röda kjol
hennes sammetsröda klockkjol
dämpar fallet
hon är inte rädd längre

// Ruth med h

Självporträtt

DSC_0798

I sitt uppskruvade känslotillstånd springer han barfota ut i snön som yr omkring honom. När han tittar upp mot himlen ser han, genom det självlysande florsockret, ett enormt vattenfall av gnistrande ljus. Hans aldrig sinande fyrverkeribegär får honom att glömma plågan av att vara till. Allting upprepas. De tre personerna som står på trappan framför den öppna dörren tittar förundrat på mannen som barfota, ja helt naken, faller baklänges som för att göra en snöängel ner i den lätta nysnön. De vet vad som väntar. När den sista sprakande gnistan fallit, när allt glimrande ljus förkolnat, ser de en skepnad i snön. Det är han, författaren, den fria konstnären, med sprickor i huden. Med smärtsamt raseri målar han upp ett scenario av skärande färger, som en aldrig sinande vulkan av lava. Han reser sig plötsligt upp säger att avgrunden drar men om de vill, ni som står på trappan, stannar han kvar. Jag har mycket kvar att ge.

Han springer, lämnar spår i snön, han är oresonligheten personifierad. Han vet allt. Hans megalomani har inga gränser. Han tilltalar de tre personerna som står på trappan som vore det fara för deras liv om de inte kan släppa sina hämningar, han anser att deras hjärnor, deras sinnen ja deras kroppar är blockerade av tidens transformativa blodsaga. Hans hermeneutiska studier av tillvaron har genom neuroser och gränspsykotiska tillstånd visat honom den rätta vägen.

Det är då han ser de stora svarta skalbaggarna som kommer marscherande på snön. Det är försent, jag hinner inte rädda er, säger han till de tre personerna som står på trappan. Ljusflödet likt ett vattenfall, som nyligen visade sig på himlen, är inte i närheten av det expansiva utbrott som här följer, det är inte jämförbart med något annat här i världen. Ur sin mörka, djupa, fuktiga och kalla (fobikällare) källare som dryper av fobier hämtar han upp alla impulser till förstörelse. Han drivs upp ur mörkret och framåt med ett fullkomligt vanvettigt uttryck i sitt fårade ansikte. Allt går fort, helt plötsligt faller han ihop av utmattning. Inte en suck, inte ett ljud kommer över hans läppar. Hans mun är tyst. Det är då de tre personerna som står på trappan, framför den öppna dörren, lösgör sig från värmen och ljuset som strålar ut från huset. De seglar fram till mannen i snön, virar in honom i den mjuka fårskinnsfällen och bär honom tillsammans mot trappan, in genom dörren, in i husets värme. Det självlysande florsockret har slocknat.

// Ruth med h

I skuggan av livet

Hösten 2009, Saxnäs 049Det är dags att vandra vidare
Det är dags att ge sig av
Det är dags att vandra vidare
Ställa egna krav

Nu är tiden inne
Det är dags att ge sig av

Det sitter en hare på vägen
Det ligger en båt vid stranden
Det sitter en tornfalk på taket

Det fanns en tid
När gården var full av liv
Barfota sprang vi
Vi hämtade mjök i ladugården
Vi plockade blåbär i skogen

Färgerna sprider sig över gården
Gula orange vita och lila
Blommorna vajar i vinden

Dimman dansar

//Ruth med h

Ibland skulle jag vilja berätta

sommar -08 019…fortsättning 3

Alla gråter!

I bilen till den nya bostadsorten! Det är många mil. Mitt emot huset de ska bo i ligger kyrkogården! Gatorna är uppgrävda. Avstängda! Rasrisk! Vad är det här för ställe de hamnat på? Är det här verkligen du Gud? Var allt mitt fel?

Hon längtar tillbaka till där de kom ifrån. Hon skolkar, orkar inte med att gå i skolan hela tiden. Hon träffar en underbar syokonsulent som hjälper henne tillbaka hem. Hem finns inte på riktigt! Det blir ett hem borta men ändå hemma. När hon har fyllt femton flyttar hon till gamla bekanta. Hon bor i villan i samhället. Hon går i sin skola med sina vänner. Hon är hemma men ändå borta. Men hon väljer och hon väljer det här. Föräldrar och syskon kvar långt ifrån henne i deras nya hem. Hem och hem, vad är det för något egentligen? Bostadsort är mer passande i vissa sammanhang. Femton år gammal är hon inneboende hos en familj. Är det hennes hem eller är det hennes bostadsort? Hon bor och lever här. Känner sig hemma (känner igen sig) i skolan. Försöker sköta sig. Komma i tid. Göra det hon ska. Det är inte lätt! Ingen mamma på nära håll. Hon, tonårsflickan, är tjurig. Det finns inget alternativ. Hon kan inte tänka sig att bo där hennes föräldrar och syskon lever. Hon vill vara med sina klasskompisar. Hon är ensam. Hon vet inte om det. Tillvaron gör henne förvirrad. Är det synd om henne?

Hon är som en liten fågelunge som inte lärt sig flyga än. Hennes försök att flyga gör henne otroligt sårbar. Hon tar sats från boet och med all sin kraft flaxar hon med sina späda vingar. Det är en vinglig färd för att hon överhuvudtaget ska komma någonstans. Hon koncentrerar sig för att hålla balansen. Det tippar över hela tiden. Hon är ett lätt byte för rovdjur! Kommer hon att komma fram eller vart kommer hon att landa (störta)? Kommer hon tillbaka till boet eller lämnar hon det för något annat ställe? Vilket ställe är det? Var befinner hon sig? Vet hon det själv? Vart är hon just nu? På väg! Har hon något (del)mål i sikte? Har hon gett sig ut på en färd på måfå någonstans?

Det gula huset är ommålat, av hennes pappa, till grönt. När de bodde där! Nu bor en annan familj i det gröna huset som en gång var gult. En familj som hon känner. Det är fortfarande hennes hem. Det är inte hon som bor där. När hon blir stor, vuxen, ska hon flytta hem.

fortsättning följer…

//Ruth med h