Nionde december 2016
Fortsättning på sagan om Karl, skriven av ett av mina barn, del fem.
Olavf vill egentligen inte svara men gör det ändå.
-När jag var liten så älskade jag julen, jag började göra julklappar flera månader i förväg, men mina föräldrar, som var väldigt förmögna och respekterade i staden vi bodde i, glömde alltid bort julen och jag fick aldrig nån julklapp. År efter år kom besvikelsen av ingen gran och inga klappar. Jag påminde dom alltid men dom lyssnade aldrig på mig. När jag var tretton år hade jag fått nog och jag rymde hemifrån. Från och med då hade jag bestämt mig att hata julen. Jag började jobba på en sillfabrik och tjugo år senare blev jag chef där, berättar Olavf.
Precis då kom tomten tillbaka och då kom Karl på att det är julafton.
-Här, sa tomten och gav Karl en julklapp. Karl öppnade den och i den fann han en isbit.
-Vad är det här? frågade Karl.
-En önskekristall, önska dig vad du vill, men var försiktig, du får bara en önskning, svarar tomten.
-Och den här är till dig, säger tomten och ger ett paket till Olavf. Olavf tar emot den och öppnar den skeptiskt. Karl kollar på Olavf och Karls haka slår i marken, han ser att tårar börjar rinna från Olavfs ögon. I paketet var en hundvalp.
-Varje år låg en hund högst upp på min önskelista, jag ska aldrig vara dum igen, varken mot mina anställda eller nån annan, snyftar Olavf fram.
-God jul, säger tomten, sen åker han iväg. Då kommer Karl ihåg sin önskekristall, han kommer bara på en sak. Karl önskar sig det och då går kristallen upp i rök. Alla fyra, hundvalpen och isbjörnen går hem till Olavfs herrgård och äter julmiddag. När alla har ätit klart och alla är mätta och glada så frågar Snökvinnan om Karl ville komma och bo hos henne och Ismannen. Karl blir tårögd av lycka och svarar ja så fort han får frågan. Han skulle aldrig mer behöva frysa om nätterna eller gå och lägga sig på fastande mage. Snökvinnan, Karl och Ismannen flyger hem på sin jätteisbjörn och så fort dom kommer in genom dörren till deras slott så frågar Ismannen vad Karl hade önskat sig.
-En familj, svarade han.
Slut!
// Ruth med h