Tag Archives: Saga

Lucka nummer 9

Nionde december 2016

Fortsättning på sagan om Karl, skriven av ett av mina barn, del fem.

Olavf vill egentligen inte svara men gör det ändå.

-När jag var liten så älskade jag julen, jag började göra julklappar flera månader i förväg, men mina föräldrar, som var väldigt förmögna och respekterade i staden vi bodde i, glömde alltid bort julen och jag fick aldrig nån julklapp. År efter år kom besvikelsen av ingen gran och inga klappar. Jag påminde dom alltid men dom lyssnade aldrig på mig. När jag var tretton år hade jag fått nog och jag rymde hemifrån. Från och med då hade jag bestämt mig att hata julen. Jag började jobba på en sillfabrik och tjugo år senare blev jag chef där, berättar Olavf.

Precis då kom tomten tillbaka och då kom Karl på att det är julafton.

-Här, sa tomten och gav Karl en julklapp. Karl öppnade den och i den fann han en isbit.

-Vad är det här? frågade Karl.

-En önskekristall, önska dig vad du vill, men var försiktig, du får bara en önskning, svarar tomten.

-Och den här är till dig, säger tomten och ger ett paket till Olavf. Olavf tar emot den och öppnar den skeptiskt. Karl kollar på Olavf och Karls haka slår i marken, han ser att tårar börjar rinna från Olavfs ögon. I paketet var en hundvalp.

-Varje år låg en hund högst upp på min önskelista, jag ska aldrig vara dum igen, varken mot mina anställda eller nån annan, snyftar Olavf fram.

-God jul, säger tomten, sen åker han iväg. Då kommer Karl ihåg sin önskekristall, han kommer bara på en sak. Karl önskar sig det och då går kristallen upp i rök. Alla fyra, hundvalpen och isbjörnen går hem till Olavfs herrgård och äter julmiddag. När alla har ätit klart och alla är mätta och glada så frågar Snökvinnan om Karl ville komma och bo hos henne och Ismannen. Karl blir tårögd av lycka och svarar ja så fort han får frågan. Han skulle aldrig mer behöva frysa om nätterna eller gå och lägga sig på fastande mage. Snökvinnan, Karl och Ismannen flyger hem på sin jätteisbjörn och så fort dom kommer in genom dörren till deras slott så frågar Ismannen vad Karl hade önskat sig.

-En familj, svarade han.

Slut!

// Ruth med h

Lucka nummer 8

Åttonde december 2016

Fortsättning på sagan om Karl, skriven av ett av mina barn, del fyra.

Fulla av kyla närmar dom sig det brinnande sandklotet. När dom är endast tjugo meter ifrån det ryggar isbjörnen tillbaka av den extrema värmen, hans päls blir svedd på ena sidan och han ger upp ett avgrundsvrål. Paret inser då att deras plan inte kommer att fungera, nu måste dom improvisera. Snökvinnan och Ismannen lägger ihop sina krafter och på himlavalvet bildas ett enormt täcke av snöflingor och iskristaller. Dom börjar skjuta stora bollar av snö och is mot klotet och det blir mindre och mindre tillslut slocknar elden och det är bara ett sandklot kvar som svävar fritt i luften.

Dom tre trollkarlarna blir vansinniga och inser att dom måste sluta koncentrera sig på sitt klot och ge sig på Snökvinnan och Ismannen. Två av dom börjar skjuta sand och eld mot dom och vinterparet kontrar med snö och is medan en av trollkarlarna fortsätter med eld och sandklotet. Han formar en kupol av sand och eld runt staden och Karl bevittnar när kupolen sakta börjar omvandlas till glas.

-Vi måste stoppa honom! skriker tomten till Karl. Tomten styr sina renar rakt mot den tredje trollkarlen och med en extrem kraft kör alla sju renar rakt in i honom. Trollkarlen kastas tjugo meter rakt bakåt och glaskupolen som omger staden försvinner direkt. Medan tomten och Karl hämtar upp trollkarlen och slår in honom i ett paket så han inte kan fly så har Snökvinnan och Ismannen fångat dom två andra trollkarlarna i ett stort genomskinligt isklot.

-Vi klarade det! utropar Karl.

-De verkar som vi gjorde det, säger tomten. Dom lastar på det stora isklotet med trollkarlarna i på släden och tomten kör iväg med alla tre trollkarlar för att släppa av dom i öst.

-Det verkar som att din plan inte fungerade, säger Ismannen. Olavf mumlar något ilsket till svar. Då kommer Karl med frågan som alla vill ställa:

-Hur kommer det sig att du hatar julen?

Fortsättning följer imorgon.

// Ruth med h

Lucka nummer 7

Sjunde december 2016

Fortsättning på sagan om Karl, skriven av ett av mina barn, del tre.

Renarna går ner mot marken för landning i den djupa snön. Karl ser ett enormt is och snöpalats framför sig och han blir helt stum av förundran. På himlen gnistrar tusen och åter tusen stjärnor. Och där står det vackraste par han sett, Snökvinnan och Ismannen. Dom vinkar välkomnande mot tomten och Karl. Trots att paret är iskalla utstrålar deras ögon en enorm värme. Karl blir alldeles varm i hela kroppen, han som mest mött hårda ord och arga blickar i sitt liv. Han blir tårögd av lycka och vill inte att det här äventyret någonsin ska ta slut, han vill inte tillbaka till sin silltunna. Alla går in i palatset och Karl har fått låna en lång varm pälskappa precis en sån som tomten har och en lika skön pälsmössa för att inte frysa. Inne i palatset är det ljust och det gnistrar av snökristaller.

-Vi hörde av vindens sus att ni var på väg till oss och att ni vill ha hjälp, berätta vad är det ni vill ha hjälp med, sa Snökvinnan. Tomten och Karl förklarar vad Olavf tänker göra och säger att det är bråttom att stoppa han om det inte är för sent redan.

-Det får inte vara för sent, säger Ismannen, vi får inte ge upp. Vi måste kämpa för vintern och julen. Ismannen och Snökvinnan hämtar sin stora isbjörn som färdas snabbare än ljudet genom natten och tomten och Karl åker med tomtens släde. Dom kommer fram till staden där snön ej har fallit än och ser att trollkarlarna redan har satt igång och det har bildats ett stort brinnande sandklot ovanför staden. Nu är det bråttom med att stoppa Olavf och hans rövargäng. Snökvinnan och Ismannen samlar ihop alla sina krafter.

Fortsättning följer imorgon.

// Ruth med h