Tag Archives: Karl

Lucka nummer 9

Nionde december 2016

Fortsättning på sagan om Karl, skriven av ett av mina barn, del fem.

Olavf vill egentligen inte svara men gör det ändå.

-När jag var liten så älskade jag julen, jag började göra julklappar flera månader i förväg, men mina föräldrar, som var väldigt förmögna och respekterade i staden vi bodde i, glömde alltid bort julen och jag fick aldrig nån julklapp. År efter år kom besvikelsen av ingen gran och inga klappar. Jag påminde dom alltid men dom lyssnade aldrig på mig. När jag var tretton år hade jag fått nog och jag rymde hemifrån. Från och med då hade jag bestämt mig att hata julen. Jag började jobba på en sillfabrik och tjugo år senare blev jag chef där, berättar Olavf.

Precis då kom tomten tillbaka och då kom Karl på att det är julafton.

-Här, sa tomten och gav Karl en julklapp. Karl öppnade den och i den fann han en isbit.

-Vad är det här? frågade Karl.

-En önskekristall, önska dig vad du vill, men var försiktig, du får bara en önskning, svarar tomten.

-Och den här är till dig, säger tomten och ger ett paket till Olavf. Olavf tar emot den och öppnar den skeptiskt. Karl kollar på Olavf och Karls haka slår i marken, han ser att tårar börjar rinna från Olavfs ögon. I paketet var en hundvalp.

-Varje år låg en hund högst upp på min önskelista, jag ska aldrig vara dum igen, varken mot mina anställda eller nån annan, snyftar Olavf fram.

-God jul, säger tomten, sen åker han iväg. Då kommer Karl ihåg sin önskekristall, han kommer bara på en sak. Karl önskar sig det och då går kristallen upp i rök. Alla fyra, hundvalpen och isbjörnen går hem till Olavfs herrgård och äter julmiddag. När alla har ätit klart och alla är mätta och glada så frågar Snökvinnan om Karl ville komma och bo hos henne och Ismannen. Karl blir tårögd av lycka och svarar ja så fort han får frågan. Han skulle aldrig mer behöva frysa om nätterna eller gå och lägga sig på fastande mage. Snökvinnan, Karl och Ismannen flyger hem på sin jätteisbjörn och så fort dom kommer in genom dörren till deras slott så frågar Ismannen vad Karl hade önskat sig.

-En familj, svarade han.

Slut!

// Ruth med h

Lucka nummer 8

Åttonde december 2016

Fortsättning på sagan om Karl, skriven av ett av mina barn, del fyra.

Fulla av kyla närmar dom sig det brinnande sandklotet. När dom är endast tjugo meter ifrån det ryggar isbjörnen tillbaka av den extrema värmen, hans päls blir svedd på ena sidan och han ger upp ett avgrundsvrål. Paret inser då att deras plan inte kommer att fungera, nu måste dom improvisera. Snökvinnan och Ismannen lägger ihop sina krafter och på himlavalvet bildas ett enormt täcke av snöflingor och iskristaller. Dom börjar skjuta stora bollar av snö och is mot klotet och det blir mindre och mindre tillslut slocknar elden och det är bara ett sandklot kvar som svävar fritt i luften.

Dom tre trollkarlarna blir vansinniga och inser att dom måste sluta koncentrera sig på sitt klot och ge sig på Snökvinnan och Ismannen. Två av dom börjar skjuta sand och eld mot dom och vinterparet kontrar med snö och is medan en av trollkarlarna fortsätter med eld och sandklotet. Han formar en kupol av sand och eld runt staden och Karl bevittnar när kupolen sakta börjar omvandlas till glas.

-Vi måste stoppa honom! skriker tomten till Karl. Tomten styr sina renar rakt mot den tredje trollkarlen och med en extrem kraft kör alla sju renar rakt in i honom. Trollkarlen kastas tjugo meter rakt bakåt och glaskupolen som omger staden försvinner direkt. Medan tomten och Karl hämtar upp trollkarlen och slår in honom i ett paket så han inte kan fly så har Snökvinnan och Ismannen fångat dom två andra trollkarlarna i ett stort genomskinligt isklot.

-Vi klarade det! utropar Karl.

-De verkar som vi gjorde det, säger tomten. Dom lastar på det stora isklotet med trollkarlarna i på släden och tomten kör iväg med alla tre trollkarlar för att släppa av dom i öst.

-Det verkar som att din plan inte fungerade, säger Ismannen. Olavf mumlar något ilsket till svar. Då kommer Karl med frågan som alla vill ställa:

-Hur kommer det sig att du hatar julen?

Fortsättning följer imorgon.

// Ruth med h

Lucka nummer 7

Sjunde december 2016

Fortsättning på sagan om Karl, skriven av ett av mina barn, del tre.

Renarna går ner mot marken för landning i den djupa snön. Karl ser ett enormt is och snöpalats framför sig och han blir helt stum av förundran. På himlen gnistrar tusen och åter tusen stjärnor. Och där står det vackraste par han sett, Snökvinnan och Ismannen. Dom vinkar välkomnande mot tomten och Karl. Trots att paret är iskalla utstrålar deras ögon en enorm värme. Karl blir alldeles varm i hela kroppen, han som mest mött hårda ord och arga blickar i sitt liv. Han blir tårögd av lycka och vill inte att det här äventyret någonsin ska ta slut, han vill inte tillbaka till sin silltunna. Alla går in i palatset och Karl har fått låna en lång varm pälskappa precis en sån som tomten har och en lika skön pälsmössa för att inte frysa. Inne i palatset är det ljust och det gnistrar av snökristaller.

-Vi hörde av vindens sus att ni var på väg till oss och att ni vill ha hjälp, berätta vad är det ni vill ha hjälp med, sa Snökvinnan. Tomten och Karl förklarar vad Olavf tänker göra och säger att det är bråttom att stoppa han om det inte är för sent redan.

-Det får inte vara för sent, säger Ismannen, vi får inte ge upp. Vi måste kämpa för vintern och julen. Ismannen och Snökvinnan hämtar sin stora isbjörn som färdas snabbare än ljudet genom natten och tomten och Karl åker med tomtens släde. Dom kommer fram till staden där snön ej har fallit än och ser att trollkarlarna redan har satt igång och det har bildats ett stort brinnande sandklot ovanför staden. Nu är det bråttom med att stoppa Olavf och hans rövargäng. Snökvinnan och Ismannen samlar ihop alla sina krafter.

Fortsättning följer imorgon.

// Ruth med h

Lucka nummer 6

img_5791
Sjätte december 2016

Fortsättning på sagan om Karl, skriven av ett av mina barn, del två.

På kvällen därpå smög Karl ombord på tåget utan att någon av konduktörerna såg honom.
Efter två dagar gömd i lastrummet på tåget och enda maten en brödbit som han hade hittat på sillfabriken innan han åkte, var han framme. Han började direkt leta efter någon som visste vart jultomten bodde men alla bara skrattade åt honom. Tillslut satte han sig ner i snön och grät. Han skulle aldrig hitta jultomten, om han ens fanns. Han gömmer huvudet i händerna för att dölja sina tårar. Då hör han en munter röst:

-Hur är det fatt min vän? Karl kollar upp och ser helt plötsligt tre män. Men dom var inga vanliga män, ingen av dom var längre än upp till midjan på Karl och alla hade på sig röda dräkter och långa röda mössor.

-Jag försöker hitta jultomten men ingen vet var han är någonstans, snyftar Karl fram.

-Följ efter oss, säger den kortaste av männen.

Karl tänker att han har inget att förlora så han följer med männen. Dom går och kommer fram till en skog.

-Var ska vi gå nu? frågar Karl.

-Rakt igenom skogen, säger en av männen. Dom går och går genom skogen tills dom kommer fram till ett berg.

-Var ska vi gå nu? frågar Karl.

-Rakt uppför berget, säger en av männen. Dom går upp och sedan ner på andra sidan berget och där är en djup dal.

-Var ska vi gå nu? frågar Karl.

-Rakt igenom dalen, säger en av männen. Dom går och går tills dom har gått igenom dalen, och där ser Karl ett ljus. Dom går mot ljuset och Karl ser ett gigantiskt hus. Ut kommer en stor rödbeklädd man med skägg ner till midjan.

Karl berättar för jultomten vad Olavf har tänkt göra med staden och jultomten tror på det Karl säger. Dom smider en plan tillsammans för hur de ska göra för att stoppa Olavf. Men först ska dom äta middag. Bordet är dukat med så mycket mat som Karl aldrig skådat i hela sitt liv. Han som alltid varit hungrig morgon, middag och kväll. Det här är som en dröm för Karl. På det fem meter långa bordet stod allt från kyckling till en hel gris till alla frukter och grönsaker som möjligen kan existera. Runt det sitter ett tiotal fler småväxta personer med röda dräkter.

-Det här är mina tomtenissar som hjälper mig, säger tomten.

Karl får äta så mycket som han vill. Alla runt bordet är snälla och glada. De skrattar och pratar i munnen på varandra. Karl måste nypa sig i armen för att verkligen förstå att det här är sant. När middagen är avklarad samlas alla framför den stora öppna spisen för att fördela arbetet att stoppa Olavf. Jultomten själv ska ta sina renar för att komma till Snökvinnan och Ismannen och Karl ska få följa med. Snökvinnan och Ismannen kan tillsammans med jultomten och alla andra stoppa Olavf och hans glaskupol över staden och rädda snön och julen. Men det är bråttom! Dom har hört att trollkarlen från öst redan börjat sin resa mot staden.

Renarna flyger fram genom luften fortare än dom någonsin flugit. Dom vet att det är ett viktigt uppdrag som ska utföras. I släden sitter tomten som manar på sina renar att flyga ännu snabbare och Karl håller hårt i den varma mjuka fällen som han sitter på, med en skräckblandad förtjusning.

Fortsättning följer imorgon.

// Ruth med h