De där lapparna på väggen

De där lapparna på väggen
Hur många är de?
Fem sex eller sju
Det jag inte ska visa för någon
Jag bläddrade i tidningen
De fastnade på näthinnan
Varje människa är värdefull
Hur kan det vara så
när vi spottar ut dem i havet
När vi skjuter dem i ryggen eller med blicken riktad mot oss
Unika celler blandar sig med varandra
Skickar ut signaler
I rymden
Ingen svarar
Var är du som kretsar i universum
Slöt du dina ögon
I sömn
Nervsignaler
Skälvande kropp
Anden instängd i en bana fylld av sinnesintryck
Styrkan är en orkan som drar fram över hela jorden
Du kan inte undgå den
Det finns ingen säker plats någonstans
Hur ska du fly
In i dig själv
Eller förgöra din kropp

Jag återvänder till tidningen
Låter mitt huvud sjunka djupt ner mot lapparna på väggen
Allt för att slippa se dig
Förödelsen
Är
TOTAL

När du hittade mig
Hade kaffet kallnat
Brödet var borta
Liklukten
Anföll rädslan som försvann
Aldrig har du lämnat mig mer intensivt

// Ruth med h

Ibland skulle jag vilja berätta

bladder 034… fortsättning 2

Tretton år!

Samma flickrum om än ommöblerat ett antal gånger. Omtapetserat! Nu är det blommor på väggarna. Storasyster är borta mycket. Skolan har börjat. Ny byggnad! Tegel beträder den med något av en skräckblandad förtjusning. Vad kan inte hända här? Skåp för böcker och ytterkläder. Skolvärdinnan finns där som ett skydd, ibland. Utlämnad till något ogripbart. Nu ska hon, flickan, klara av att plugga själv. Hon som kanske skulle gå om fjärde klass på grund av sjukdom hela höstterminen. Varför blev det inte så? Missade mycket hon hade behövt.

Matte är roligt! Fysiken går åt skogen. Rektorn är (har) en vänlig själ. Hon sitter där. Förstår hon varför? Orkar inte riktigt hänga med. Det går bättre när de är en liten grupp. Två tre stycken och en lärare. Då är det riktigt roligt. Men så är det bara en gång eller kanske två. Hon hade behövt det hela tiden. Kan inte koncentrera sig i en hel klass. Hon försöker läsa biologi för att klara provet. Men ack så tråkigt. Hon klarar inte det. Det är lättre att vara strulig. Uppkäftig och störa!

Är det därför hon måste flytta när hon ska börja åttan? Är det Gud som straffar hennes synder? Är det hos henne och endast hos henne skulden ligger för detta hemska beslut? Vilket hårt straff. Hon är endast fjorton år, har inte hunnit fylla det än, men snart.

fortsättning följer….

//Ruth Eberhardson

Ibland skulle jag vilja berätta

308Ibland skulle jag vilja berätta hur det egentligen var men det är så många tårar så mycket smärta så utlämnande. Jag skulle vilja att berättelsen rann ut med tårarna att smärtan försvann att jag blev fri. Att tårarna tog med sig berättelsen ut i en fors där smärtan rann ut i livets stora hav och försvann ner i havets djup. Var börjar en sådan berättelse?

Där sitter hon på sängen i sitt flickrum 1972, tio år gammal, har nyss börjat fjärde klass. Mellanstadiet! Ny fröken, Aina. En annan byggnad – från lågstadiets gula trähus, och fröken Birgit Olofsson, till den stora stenbyggnaden. Det ekade i trapphuset och i korridoren när klassrummet skulle nås. Toaletterna fanns i källarplanet. Tänk om killarna kom dit. Veckorna går in i höstterminen, snart är hon sjuk. Kommer inte tillbaka till skolan och fjärde klass förrän vårterminen börjar. Hosta, feber, vattkoppor! Tiden går hon ligger mest i sängen. Någon gång alldeles ensam hemma med ett bevakande öga på källardörren. Den, dörren, var skräckfylld eller tanken på att någon, något skulle komma upp därifrån. Vem vill göra henne illa? Tanken växte sig större och större! Hur kunde hon veta eller inte veta att det var någon, något i källaren, någon, något som tagit sig in genom källaringången och nu var på väg upp för den smala källartrappan. Snart skulle handtaget tryckas ner och någon, något komma till henne. Vad skulle hända sedan?

Innan jul, julfesten i kapellet som hon sett fram emot. Hon skulle få vara med. Hon hade tillfrisknat så pass att hon orkade. Kvällen innan börjar något smärta i magen, höger sida, vill inte gå över. Hostan gör det värre. Till slut blir det taxi till Lycksele lasarett. Fjorton mils färd. Nu var det kört. Ingen julfest. Hon grät. Smärtan i magen och smärtan i själen, hjärtat. Fysiskt och mentalt! Läkaren avvaktar, inte bra med hosta och misstänkt blindtarm. Hur hostar någon försiktigt för att inte operationsärr ska gå sönder, spricka upp. Det går över, magontet. Det går över! En klasskamrat finns samtidigt på lasarettet, för blindtarm! Över är julfesten. Snart är det jul. Dagen innan julaftonen promenerar hon tillsammans med faster runt byn. Ute för första gången på väldigt väldigt länge. Hon blir bättre!

Hon går igenom livet

Vart ska hon hamna?

fortsättning följer…

//Ruth med h