Category Archives: Texter

Kor, flugor och ljummen mjölk

Man tänkte att det alltid skulle finnas kor ute på ängarna. Kanske inte alls tänkte på det. Kossorna fanns, var en del i landskapet, öppna landskap. Märkligt att något så självklart som en ko, som gav oss mjölk, inte springer eller idisslare där i gräset. Flugorna som surrade runt kossorna, vad gör de nu, vad ska de göra utan kor? Det kan en undra över och bry sin hjärna med. Det är mycket som har förändrats och konstigt vore väl annars. Utvecklingen går framåt men var kommer vår mjölk från idag? När jag var liten kunde människorna ta den tomma mjölkhinken gå in i ladugården och sedan komma ut därifrån med hinken full av nymjölkad lite varm/ljummen mjölk. Det var tider det. Inga nymodigheter där minsann. Inga tvåliters coca-cola-flaskor, i konsumpåsen, som fyller på med mer socker för en dag mot vad vi fick i oss under ett helt år. Det var bättre förr med närproducerat. Eller… vad tycker du?

IMG_6201 Jukkasjärvi Hembygdsgård

Ord ord Ord ord Ord ord Ord Or

20130805_190832Alla ord är borta
Kvar finns tomhet
Saknaden av ord
Fyller min kropp
Känslan av att inte kunna greppa
Förvirrad av att inte veta
Kan inte säga
Har inte svar
Frågor du inte ställer
Hänger kvar
Undran över
Vad vill du
Vad vet du
Sörjer du
Är det tomhet
I ditt inre
Kärleken är tålig och mild
Inget annat
Jag ger dig det jag har det jag vet
Är det nog
Räcker det för dig
Förtvivlan råder inom mig
En dag ska du förstå
Den dagen kommer snart

Vänta på din själ

Minns när mamma eller pappa om kvällarna satt på sängkanten med en bok i handen och läste för oss barn. Det var så skönt att avsluta dagen med att få krypa ner i sängen under täcket och höra någon berättelse. Vi fick ofta höra något från Barnens Bibel. Har så här i efterhand konstaterat att berättelserna i Barnens Bibel var utbroderade för att passa sin målgrupp. Nu som vuxen läser jag alltid någon bok innan jag somnar. Det är en ritual! Det händer ibland, ganska ofta, att jag vaknar till precis när boken håller på att glida ur mina händer, fångar upp den innan den dunsar i golvet

Min inspiration till den här berättelsen, som du kan läsa här, har jag hämtat från Bibeln (utbroderad).

En kallhamrad slagverksorkester
Ensamheten slår ner över mig, bankar i mitt huvud i hela min kropp. Ljudet är som en en kallhamrad, ostämd slagverksorkester, allt annat än vackra toner. Jag är stressad, det är mycket som ska hinnas med innan dagen är slut. Varför hjälper inte min syster till? Vår vän har anlänt och väntar på att maten ska serveras. Irritationen stiger mer och mer inom mig. Mina tankar fylls av allt som måste göras. Det viktigaste nu måste vara att maten blir klar så att vi kan äta. När allt är färdigt kan vi i lugn och ro lyssna till vad vår vän har att säga, ta oss tid att bara sitta ner och umgås. Men just nu finns det inte tid för trevligt småprat. Ångorna som stiger från grytorna på spisen blandas med det som pyser ut från min överhettade hjärna. Trots att det tar emot måste jag be om hjälp med maten, nu.

Jag lämnar köksregionen och går in i matrummet, stannar upp tittar efter den som borde hjälpa mig med maten. Lugnet som råder härinne, en stilla frid så påtaglig att den nästan går att ta på, slår emot mig. I min frustrations stannar jag inte upp utan dyker, likt en rovfågel, rakt ner mot bytet, min syster, som helt stilla sitter vid vår väns fötter andlöst lyssnande till det som framstår vara det viktigaste i världen, källan till evigt liv. Det är genant att avbryta vår gäst. Under några tiondels sekunder undrar jag vad som är så viktigt, vad är det jag har missat? Faller snabbt tillbaka i min roll som värdinna, tänker att vi får lyssna till vad vår gäst har att säga senare. Nu måste vi hjälpas åt med det som är viktigt.

Jag är inte beredd på det som händer, min vän sträcker sig efter mig och lägger varsamt sin hand på min arm.

-Var inte rädd, säger vännen. Lämna din oro och dina bekymmer till mig så ska jag hjälpa dig. Jag finns här för dig och för din syster. Sätt dig ner och vänta på din själ.

Porlande vatten
Äntligen ser jag vår allra käraste vän komma mot vårt hus. Jag står i dörren och spanar, min syster ropar inifrån köket att jag ska komma och hjälpa till. Det är varmt ute och inne, tryckande varmt. Hade önskat att det inte skulle bli ett stort kalas av det här besöket men min syster vill visa på gästfrihet och att vi bryr oss genom all den goda maten vi lagar. Hon har lagt ner enormt med arbete för att allt ska vara perfekt. Själv längtar jag bara efter att få se och höra att vår vän har det bra och mår bra. Önskar att vi ska hinna umgås så mycket som möjligt, sitta i vårt ombonade vardagsrum och höra om allt som hänt sedan vi senast träffades. Jag går ivrigt nästan springer ut på gården för att möta upp vår vän, vi kramar om varandra och glädjen är lika stor hos oss båda för återseendet, det lyser ur våra ögon. Min syster har inte tid att hälsa välkommen så jag visar in vår vän i rummet vi pratar om hur vi sett fram emot att träffa varandra. Vi sätter oss ner och är djupt försjunkna i frågor som berör oss båda. Omsorgsfulla ord fyller hela mig. Tid och rum existerar inte längre och jag undrar hur min vän kan vara så fylld av kärlek.

Helt plötsligt bryts stillheten ljuden utifrån gör sig påminda. En ovisshet river till inom mig, situationen överrumplar mig, gör mig sårbar. Min syster ser allt annat än bekväm ut när hon påkallar min uppmärksamhet. Förlåt! Glömde helt bort mig. Uppslukad, jag ska genast komma, hjälpa till, förlåt. Men vår vän som är helt lugn räddar situationen, talar lugnt till min syster och hon sätter sig ner. Hennes spänningar släpper ett leende spelar på hennes läppar. Snart sitter vi alla vid bordet för en gemensam måltid.

Jag kan inte släppa tanken om hur kärleken från vår vän påverkar mig. Känslan av att ett porlande vatten som rinner genom hela min kropp blandas med ett spirande hopp, ett lugn. Det här är det enda jag behöver!

Marta, Marta, du gör dig bekymmer
och oro för mångahanda,
men allenast ett är nödvändigt.
Maria har utvalt den goda delen,
och den skall icke tagas ifrån henne.
Lukas 10:38-42

Björk

Eva Dahlgren, en framgångsrik artist med många Grammispriser i bagaget, sjunger Jag klär av mig naken… Andra sjunger inte att de klär av sig nakna. De gör det, nästan, och får uppmärksamhet. Förutsatt att de är i rätt ålder, ser bra ut och kan klä av sig på rätt sätt. Vara lättklädd på rätt sätt. Gränsen är hårfin för när det uppfattas som patetiskt.

Det är inte Eva Dahlgren jag ska skriva om, även om jag tycker att många av hennes låtar är sköna att lyssna till. Det är en, som jag uppfattar det, betydligt mer spektakulär artist.

En som inte klär av sig (vad jag har sett) inför publik och media. Hennes varumärke bygger på att vara påklädd. Hon höjs till skyarna, ändå. Björk, en mycket speciell artist med livlig fantasi, fullt påklädd, i härliga kreationer. Jag älskar det jag ser! Och det hon åstadkommer. Och med den inlevelse hon framför sina roller.

Jag såg en TV-dokumentär där det visades hur Björk låtit Henry Dagg bygga ett specialinstrument ”sharpsichord” till hennes föreställning Biophilia. Jag har aldrig sett något liknande instrument. Det var så häftigt att se när de skulle ha in det stora, stora instrumentet på scenen. Jag upplevde det som nyskapande samtidigt som ålderdomligt. Tänker jag hur det var förr när musiker skulle uppträda och många tunga och otympliga instrument skulle bäras in och ut.

Björks röst och musik är speciell, egen. Det är svårt att inte känna igen en Björklåt. Jag har lyssnat på en del av hennes verk och vill gärna både se och höra mer av henne och hennes musik. Jag tänker att det är hennes isländska bakgrund som format henne till den unika och färgstarka artist hon är. Den har säkert bidragit till hennes förmåga att utveckla sin fantasi och förverkliga drömmar hon burit. Spännande att se och höra henne fortsättningsvis.

//Ruth med h

Jag läser en bok!

På min telefon! Har laddat ner Kanada av Richard Ford. Bläddrar hela tiden. Sidorna är små. Men det går bra, än så länge. Jag är på kapitel två. Den första överraskningen har redan kommit. Den ska jag inte avslöja. Den som ska läsa boken vill kanske inte veta.

Sigrid Hjertén

Kvinnors arbete och livsverk lyser med sin frånvaro i historieböckerna. Meningarna går isär varför det är så. En del menar att kvinnor historiskt inte fanns med i offentlighetens ljus. Andra lyfter fram kvinnors arbete inom olika områden och menar att kvinnor utförde sådant arbete, sådana verk som ska och bör finnas med i historieböckerna.

Själv bär jag på en tanke om att enbart lyfta fram och skriva om det kvinnor åstadkommit och åstadkommer. Delvis för att det finns mycket arbete och många verk jag uppskattar. Utifrån allt som kvinnor gjort och gör så räcker det till. Behöver inte fylla ut med mäns bedrifter. Men även för att visa på hur enkelriktat det blir när endast ett kön lyfts fram.

Inför den 8 mars då Internationella kvinnodagen firas vill jag skriva om några (offentliga, icke bortglömda) kvinnor vars verk jag beundrar eller uppskattar mycket. (Själva firandet av en speciell kvinnodag kan jag känna viss tveksamhet inför, men det är en annan historia.)

Sigrid Hjertén

En konstnär, vars verk jag naturligtvis inte är ensam om att beundrar, är Sigrid Hjertén. Född i Sundsvall 27 oktober 1885. (Min son Benjamin är född exakt på dagen hundra år senare.) Hon var gift med konstnären Isaac Grünewald. De levde och arbetade tillsammans. I Paris studerade de färg och form för Matisse. Där lärde de sig också den nya innedansen tango.

Om jag minns rätt fick jag upp ögonen för Sigrid Hjertén och hennes konstnärskap efter jag hade läst boken Sigrid och Isaac av Anders Wahlgren. Hennes målningar visar det hon ser. Det som finns i hennes närhet. Lyftkranen utanför fönstret. Hennes och Isaacs son, Iván, sittande i fåtöljen. Sigrid och Isaac hade stor betydelse för den moderna konsten i Sverige. De fick båda mycket kritik för sina målningar. Men det var inte enbart målningarna som stack kritikerna i ögonen. Isaac var jude vilket var ett skäl att klanka ner på honom. Sigrid var kvinna.

Det är några år sedan jag läste boken Sigrid och Isaac. Boken är välskriven och ger en intressant inblick i deras liv. Den gav mig också mer kunskap om den tidsålder de levde i. Hur det såg ut i början av 1900-talet och framåt. Visst fångas jag av skönheten i deras liv. Konsten, musiken, resorna och deras stil. Deras vackra kläder. Men allt var inte glamoröst, det fanns mycket oro, sorg och smärta.

Tyvärr slutar Sigrid Hjerténs liv på Beckomberga sjukhus efter en mycket riskabel operation, lobotomering. Hon dog 24 mars 1948. Wahlgren skriver: Tänk om Sigrid fått leva några år till. I början av 1950-talet kom psykofarmakan. Ett nytt läkemedel, Hibernal, infördes på Beckomberga, och lite senare kom det ännu effektivare Trilafon. Ester Henning hade turen att få dessa läkemedel, därför kunde hon börja måla igen och hon levde tills hon var nittiofyra år. Lobotomeringen av Sigrid var ett fruktansvärt och onödigt ingrepp.

Här är ett klipp från Antikrundan om Sigrid Hjertén: http://www.svtplay.se/klipp/1785748/tva-minuter-om-sigrid-hjerten

Fortsättning följer…

//Ruth med h

Ruth med h

Är uppvuxen i Örnäs, Sorsele kommun. I ett hus som längre tillbaks i tiden, långt innan vi bodde där, var ålderdomshem för samer. Har tillbringat somrarna i Mertajärvi (i mammas barndomshem), Kiruna kommun, som till ytan är Sveriges största kommun. Som tonåring kom jag, Ruth Eberhardson, med tåget från Mariannelund i Småland till Långsele, som då var en järnvägsknut. Har sedan bott i Ångermanland i 33 år (minus 1 1/2 år i Västerbotten).

Ruth med h är min sida där jag skriver om mina tankar och funderingar, sådant som berör mig, som känns angeläget och roligt. Museet är min utställningslokal där tyngdpunkten är identitet, kultur och kreativitet.

Jag har valt att börja med en utställningstrilogi: Den blågula turbanen, Röda kjolar och Gungande stolar. Under arbetets gång med utställningarna lägger jag upp bilder, fotografier och texter på sidan, Ruth med h. Det som visas nu på Museet är inte färdiga utställningar. Det som visas är vad som händer och sker under arbetets gång, resan mot målet. Målet är utställningar som går att ta del av i verkligheten och på Internet.

Det här är något helt nytt för mig. Jag kastar mig ut i det okända. Det jag visar i utställningarna är tankar jag länge burit och bär inom mig.

//Ruth med h