9 maj Ni tvingade mig att fly

Måndag 9 maj 2016

Ni tvingade mig att fly
Från Mitt hem
Från Min familj
Nu är jag här
I ett främmande land
Jag har det bra
Men jag saknar min familj
Min familj
Är jag
Jag har ett hem
Där jag bor
Delar det med andra
De är min familj
Lika ensamma som jag
Vi saknar er
Jag har en säng att sova i
Ett rum jag lever i
Längtar efter er
Försöker tänka att det är bra
Ni saknar mig
Behöver mig
De som tvingade mig att fly
Är kvar
Finns det möjlighet att återvända
Det som tvingade mig att fly
Har det försvunnit
Kan jag komma hem?
Kan jag återvända
Jag längtar så
Får jag röra vid er
Hålla om er
Gå vägen fram
Mina ögon
Fästa blicken
På bergen
Känna doften
Av dig

// Ruth med h

Det finns en armé inom mig

Det finns en armé inom mig
Som är på frammarsch
På väg ut
I världen
Det finns en armé inom mig
Som är rustad för strid

Det finns en armé inom mig
Som har samlat arsenal
Det finns en armé inom mig
Som står och stampar
Väntar på startsignal
Darrar av förväntan

Det finns en armé inom mig
Som är redo för strid
På tåspetsarna
I backen
Det finns en armé inom mig
Tränad för strid

Det finns en armé inom mig
Som otåligt väntar
Inte så länge till
På väg
Ut i världen

Det finns en armé inom mig
Som kämpar
För mänskliga rättigheter
Det finns en armé inom mig
Som drar fram över världen
Det finns en armé inom mig
Som står upp för rätten att vara människa
Det finns en armé inom mig
Som skyddar de svaga
De som blivit utsatta för förövarens stöveltramp
På den bara tunna huden
Som blivit utsatta för knutarna i repet
In i benen
Som blivit utsatta för tyrannens vätskor i kroppen
Som blivit kränkta
Trampade på
Dragna i håret
Våldtagna
Ordlöst
Utan röst
Ingen som hört deras ljudlösa skrik
Det finns en armé inom mig
Som drar ut till försvar
För människan
Som Gud skapade
Till sin avbild
Det finns en armé inom mig
Med vapen av kärlek
Det finns en armé inom mig
Som använder all sin ammunition

// Ruth med h

Självporträtt

I sitt uppskruvade känslotillstånd springer han barfota ut i snön som yr omkring honom. När han tittar upp mot himlen ser han, genom det självlysande florsockret, ett enormt vattenfall av gnistrande ljus. Hans aldrig sinande fyrverkeribegär får honom att glömma plågan av att vara till. Allting upprepas. De tre personerna som står på trappan framför den öppna dörren tittar förundrat på mannen som barfota, ja helt naken, faller baklänges som för att göra en snöängel ner i den lätta nysnön. De vet vad som väntar. När den sista sprakande gnistan fallit, när allt glimrande ljus förkolnat, ser de en skepnad i snön. Det är han, författaren, den fria konstnären, med sprickor i huden. Med smärtsamt raseri målar han upp ett scenario av skärande färger, som en aldrig sinande vulkan av lava. Han reser sig plötsligt upp säger att avgrunden drar men om de vill, ni som står på trappan, stannar han kvar. Jag har mycket kvar att ge.

Han springer, lämnar spår i snön, han är oresonligheten personifierad. Han vet allt. Hans megalomani har inga gränser. Han tilltalar de tre personerna som står på trappan som vore det fara för deras liv om de inte kan släppa sina hämningar, han anser att deras hjärnor, deras sinnen ja deras kroppar är blockerade av tidens transformativa blodsaga. Hans hermeneutiska studier av tillvaron har genom neuroser och gränspsykotiska tillstånd visat honom den rätta vägen.

Det är då han ser de stora svarta skalbaggarna som kommer marscherande på snön. Det är försent, jag hinner inte rädda er, säger han till de tre personerna som står på trappan. Ljusflödet likt ett vattenfall, som nyligen visade sig på himlen, är inte i närheten av det expansiva utbrott som här följer, det är inte jämförbart med något annat här i världen. Ur sin mörka, djupa, fuktiga och kalla (fobikällare) källare som dryper av fobier hämtar han upp alla impulser till förstörelse. Han drivs upp ur mörkret och framåt med ett fullkomligt vanvettigt uttryck i sitt fårade ansikte. Allt går fort, helt plötsligt faller han ihop av utmattning. Inte en suck, inte ett ljud kommer över hans läppar. Hans mun är tyst. Det är då de tre personerna som står på trappan, framför den öppna dörren, lösgör sig från värmen och ljuset som strålar ut från huset. De seglar fram till mannen i snön, virar in honom i den mjuka fårskinnsfällen och bär honom tillsammans mot trappan, in genom dörren, in i husets värme. Det självlysande florsockret har slocknat.

// Ruth med h

Drömmen

Går med lätta steg mot stranden, korgen dinglande på armen, hittar en plats. Försöker få filten, som vinden leker med, att landa. Lägger mig ner och tvingar sanden att formas efter min kropp. Lyckan jag känner bubblar och kittlar inom mig. Den här dagen har jag längtat efter. Tar fram boken, börjar läsa men mina tankar är på annat håll, tillbaka till det som varit, som jag lämnat bakom mig. Gårdagens resa: såg mitt hus, som jag för flera år sedan tvingades sälja, hämtade mitt hjärta, i trädgården.

Känner hur boken glider ur mina händer ner i sanden. Öppnar dörren till drömmarnas värld och går in. Kommer in i min trädgård där vildvuxna blommor och träd viskar mitt namn. Ser mig själv, framför huset, med blommor i håret, sittande under körsbärsträdet som står i full blom. Reser mig upp, något stör friden, en välbekant orm med skallror runt halsen, lite skadad, slingrar sig långsamt närmare mig. Ur ormens vidöppna gap forsar orden fram. Omedvetet drar jag mig mot grinden, tittar på skylten som dinglar i ett snöre runt grindstolpen. Tala är silver tiga är guld! Ilskan stiger inom mig! Jag känner en stark lust att kasta skylten om ormens hals, men jag går ut genom grinden, ser och hör hur ormen snabbt försvinner till nästa trädgård.

Pendlar i drömmen mellan stad och trädgård. Springer tillsammans med andra, fram och tillbaka i en stor byggnad, uppför trapporna, in i hissen, ut på gatan. Tittar ut genom fönstret, mörkret är ljust, jag kan inte se stjärnorna. Går på den mjuka gräsmattan i trädgården, känner de underbara dofterna som letar sig in i mina sinnen. Kärvänliga, vackra ormar dyker upp, lindar sig om min hals, utan antydan till några stryptag. Min blick drunknar i deras ögon, jag faller till föga och ger dem nycklarna till mitt paradis.

Drömmen har förvandlats till en mardröm. Jag vill vakna! Sitter på en karusell som snurrar fortare och fortare i allt högre fart. Försöker skrika: sluta snurra! Men orden fastnar, det kommer inga ljud ur min strupe. De vackra, kärvänliga ormarna fortsätter snurra och skrattar hånfullt när jag krampaktigt griper om något att hålla mig i. Pengarna i mina händer flyger iväg. Skriker förtvivlat till mig själv: släpp inte taget! Karusellen stannar, där ligger jag, illamående. Ni skrattar framför och bakom min rygg, slänger nycklarna, innan ni krälar vidare till nästa karusell. Jag reser mig upp, lyckas komma på fötter, illamåendet sköljer över mig gång på gång. Två händer möts i samförstånd, nycklar byts mot sand av guld. Guldet rinner mellan mina fingrar och lämnar tomhet kvar. Min kropp är bedövad, mina vänner bär mig, jag ser, men känner inte, att ni rör mig.

Går som i dvala mot någon jag ej visste fanns. Vi går runt varandra, möts, slukar varandra. Oroligt irrar våra blickar omkring, det börjar blåsa upp till storm. Du står vid det öppna fönstret, bakom gardinen. Vad är det du döljer för mig? Jag tvingas in i kurragömmaleken av dig, letar men vill inte finna det jag söker. Jag vill inte vara med längre, försöker gå. Slår i blindo, tårar skymmer min sikt. Du kastar knivar mot mig, jag letar febrilt efter en säker plats där du inte når mig, får inget fäste. Måste stoppa blodflödet, lägga om och dölja såren. Tittar efter en nödutgång, vill fly, du står bakom dörren, sliter, river och gråter, du står framför mig och jag förlåter och förlåter. Letar i hagen, våra hästar är borta, vi kan inte rida ur stormen. Blåsten sliter sönder allt vi har, allt jag har lyckats bygga upp försvinner, tomhänt och ruinerad igen.

Med våldsam kraft krossas våra drömmar, splittret stänker och rinner ut över golvet. Lämnar allt, lämnar dig där du krälar i ränderna av ditt liv, som du försöker krafsa ihop. Utan avtryck, som jag noggrant torkar upp, går jag. Tar med mig allt som finns kvar av mig av mitt liv. Det du inte redan tagit och gjort dig av med. Slår igen dörren, hårt!

Min kropp hoppar till, jag är klarvaken, lite otäckt. Under några sekunder vet jag inte var jag befinner mig. Är jag tillbaka? Nej, det här är inte mitt längre. Tittar upp på en klarblå himmel, känner brisen från havet. Barnens lek, röster och skratt dränks i bruset från vågorna. Blundar hårt för att återfå balansen, sätter mig upp, letar efter kaffetermosen i min korg. Slår upp kaffe i koppen, för den mot min mun, sörplar försiktigt för att inte bränna mig. Tittar ut över havet, oändligt, njuter av solens varma strålar, tänker på livet nu och då. Så nära men känns som en evighet sedan jag gick. Trodde jag visste vad jag ville ha i livet. Vad och vem jag inte kunde leva utan. Äntligen har jag tagit farväl av min trädgård, jag har släppt taget om något som jag aldrig kommer att återvända till. Flera sorgliga kapitel är avslutade i mitt liv. Jag är fri att leva precis här och nu. Inget och ingen ska få driva mig på flykt igen.

Plockar fram min matsäck, lax, bröd och camembertost. Citron som pressas, doften tränger in. Saften rinner nerför mina fingrar, omsorgsfullt slickar jag av dem. Väl dold, bakom sanddyner klädda med vajande gräs, är det ingen som ser vad jag gör. Snart ska jag packa ihop, bege mig hem till min lilla låda i stan. När staden vaknar i morgon ska jag sitta på min balkong och njuta av min semester. Lyssna på ljuden och titta på allt som händer nere på gatan. Njuter av tanken att framtiden ligger i mina händer. Jag känner mig lycklig och lugn.

Förgänglighet
Du kommer förbi i farten
Alltid på språng
Ont om tid – tiden är ond
Hur var det nu jag tänkte – tänkte nu
Har glömt orden som skrevs i sanden – orden som sanden skrev
Nu är de borta kommer inte tillbaka
Letar efter dig – dina ord – dem som du skrev – skrev i sanden
Kan inte finna dem – kan inte finna dig
Allt har spolats bort med tidvattnet – vi visste skulle komma
Försökte rädda det omöjliga – omöjliga räddningsförsök
Ville så gärna ha det kvar – det som fanns i sanden
Nu finns inget kvar
Sitter här och minns stunden som var vår
Sanden rinner från min hand – förändrar marken där den landar
Förgänglighet är allt jag minns – förgänglighet är allt som finns

// Ruth med h

Lucka nummer 24

Tjugofjärde december 2016
Julaftonsmorgon

Pappa ställer ner brickan
Vid våra sängar
Varm choklad
Julkakor
Sedan tänder han ljusen
I den lilla gröna granen
I vårt rum

Öppnar paketet som ligger bredvid sängen
Hela kroppen har en pirrig känsla
Det är julaftonsmorgon

Var det den här julaftonskvällen
Vi fick vår lilla kassettbandspelare
Den som vi använde
Hur mycket som helst

Hur hade ni råd att köpa den till oss
Tänk att ni gav oss en sådan julklapp
Som vi önskade oss så hett
Vi var ägare till en
KASSETTBANDSPELARE

Den skulle få följa med oss
I bilen
På semestern
Banden snurrade runt runt
Vi spelade in
När vi sjöng
Från radion
Från grammofonen
Det var fantastiskt

Jag fick låna ett kassettband med ABBA
Av en klasskompis
Oj vad jag lyssnade på:
Ring ring bara du slog en signal
Waterloo och
Fernando

Men nu är det morgon
Vi dricker varm choklad
Äter mammas hembakta julkakor
Blicken dras mot granen
In i den guldgula ljuslågan
I fjärran ser jag
Jesusbarnet
Josef och Maria
Herdarna på ängen
Hör änglakören
Följer stjärnan som lyser starkt
På himlavalvet ovanför stallet

// Ruth med h

Lucka nummer 23

Tjugotredje december 2016

En bön för alla mammor i hela världen

Jag ber för alla mammor som saknar sina barn
Jag ber för alla mammor i Afghanistan, Iran och Pakistan
Jag ber för alla mammor i Sverige
Jag ber för alla mammor som saknar sina barn

Jag ber för alla mammor som inte vet var deras barn befinner sig
Jag ber för alla mammor i hela världen
Jag ber för alla mammor som vet var deras barn bor

Jag ber för alla mammor som saknar sina barn
Jag ber för alla förtvivlade mammor
Jag ber för alla mammor som vill vara nära sina barn
Jag ber för alla mammor som ofrivilligt skilts från sina barn

Jag ber för alla mammor i hela världen
Jag ber för alla mammor i hela världen
Jag ber för alla mammor i hela världen

Jag ber för alla mammor som inte får krama sina barn
Jag ber för alla mammor som letar efter sina barn
Jag ber för alla mammor som inte kan prata med sina barn
Jag ber för alla mammor som inte vet om deras barn lever

Jag ber för alla mammor i hela världen som saknar sina barn
Jag ber för alla mammor i hela världen att de ska återförenas med sina barn
Jag ber för Alla mammor att de inte ska ge upp
Jag ber för alla mammor i hela världen

// Ruth med h

Lucka nummer 22

Tjugoandra december
Dan före dan före dopparedan

Hon tar på sig sin röda kjol
Med tyg av sammet
Tårna nuddar golvet
Hon lyfter mot himlen
Med väldig kraft
Leker med stjärnorna
Karlavagnen och Orions bälte byter plats
Hennes röda kjol
Hennes röda klockkjol
Med tyg av sammet
Fångas upp av norrskenet
Hon bjuds på en hisnande färd i skenet
Med ljud från norr
Hon landar på isen
Åker skridskor
In i den mjuka snöhögen
Flingorna virvlar omkring henne
Gnistrande snö
Hennes röda kjol
Hennes röda klockkjol
Med tyg av sammet
Ger henne fart

Hon tar på sig sin röda kjol
sin röda klockkjol
med tyg av sammet
Hon nuddar golvet

Lyfter mot himlen
med väldig kraft
leker med stjärnorna
Karlavagnen och Orions bälte byter plats
Hennes röda kjol
Hennes röda klockkjol
med tyg av sammet
fångas upp i norrskenet
Hon bjuds på en hisnande färd
landar på isen och
åker skridskor
in i den mjuka snöhögen

Flingorna virvlar omkring henne
Gnistrande snö

Hon har sin röda kjol
med tyg av sammet
Hon är stark

// Ruth med h