Sjunde december 2016

Fortsättning på sagan om Karl, skriven av ett av mina barn, del tre.

Renarna går ner mot marken för landning i den djupa snön. Karl ser ett enormt is och snöpalats framför sig och han blir helt stum av förundran. På himlen gnistrar tusen och åter tusen stjärnor. Och där står det vackraste par han sett, Snökvinnan och Ismannen. Dom vinkar välkomnande mot tomten och Karl. Trots att paret är iskalla utstrålar deras ögon en enorm värme. Karl blir alldeles varm i hela kroppen, han som mest mött hårda ord och arga blickar i sitt liv. Han blir tårögd av lycka och vill inte att det här äventyret någonsin ska ta slut, han vill inte tillbaka till sin silltunna. Alla går in i palatset och Karl har fått låna en lång varm pälskappa precis en sån som tomten har och en lika skön pälsmössa för att inte frysa. Inne i palatset är det ljust och det gnistrar av snökristaller.

-Vi hörde av vindens sus att ni var på väg till oss och att ni vill ha hjälp, berätta vad är det ni vill ha hjälp med, sa Snökvinnan. Tomten och Karl förklarar vad Olavf tänker göra och säger att det är bråttom att stoppa han om det inte är för sent redan.

-Det får inte vara för sent, säger Ismannen, vi får inte ge upp. Vi måste kämpa för vintern och julen. Ismannen och Snökvinnan hämtar sin stora isbjörn som färdas snabbare än ljudet genom natten och tomten och Karl åker med tomtens släde. Dom kommer fram till staden där snön ej har fallit än och ser att trollkarlarna redan har satt igång och det har bildats ett stort brinnande sandklot ovanför staden. Nu är det bråttom med att stoppa Olavf och hans rövargäng. Snökvinnan och Ismannen samlar ihop alla sina krafter.

Fortsättning följer imorgon.

// Ruth med h